I give you the sonnet.

If you haven’t read many sonnets, if you want to know what sonnets can do and say - then read Peter Ingestad’s 45-stanza mini sonnet-novel. 

Tradition and modernity, tradition and expression - the sonnet began in Italy back in the 12th century. A poetic form used by Petrarcha, Dante Alighieri, Shakespeare, John Milton. Expressing nature’s beauty, love and death and admiration, it’s being used today to express explosions of emotion and imagination.

Tradition and form - the sonnet - 14 lines rhymed according to stern patterns. Go to the bottom of this page to find links to sonnets old and new. Or begin by reading Shakespeare’s most loved sonnet:

Is this Shakespeare?

XVIII
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course untrimmed:
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st,
So long as men can breathe, or eyes can see,

or John Milton...

So long lives this, and this gives life to thee.

And John Milton’s To the Nightingale:

O NIGHTINGALE that on yon bloomy spray
    Warbl'st at eve, when all the woods are still,
    Thou with fresh hope the lover's heart dost fill,
    While the jolly hours lead on propitious May.
Thy liquid notes that close the eye of day,
    First heard before the shallow cuckoo's bill,
    Portend success in love. O, if Jove's will
    Have linked that amorous power to thy soft lay,
Now timely sing, ere the rude bird of hate
    Foretell my hopeles doom, in some grove nigh;
    As thou from year to year hast sung too late
For my relief, yet hadst no reason why.
    Whether the Muse or Love call thee his mate,
    Both them I serve, and of their train am I.

And be sure to see how Peter Ingestad (or Kraxpelax) plays with this immortal poetic form in his ”Sonnet for Katie”. Here - read the first two stanzas of this 45-stanza mini sonnet-novel:

Peter Ingestad
Who knows?

Most people seem incapable of learning!
Could anyone but Katie understand
just how the letter M is always burning?
She says: "Bréton is getting out of hand

for you, kind of!" – I know she's only kidding;
her ignorance is nothing but pretense
for social reasons, yes, she knows her ridding
herself of everything that could make sense

to me! She asks me what I'm really smoking,
and I explain I only smoke Rimbaud.
– "Why, then you must be on the verge of choking,"
she says. "Now would you deal me such a blow?

I think You should smoke me instead of them,
'cause I am lightened by the letter M!"

II

"You're wiser, Katie, you could be my mother,
admittedly," I said, "do I confuse
you still…? – The one true state excludes the other,
what do you think, I guess it's too abstruse

of course, so let me clarify, dear sister,
and just stop talking nonsense to you here.
Guess later on I'll send another twister,
just catch it if you can, and keep it, dear…"

"The pessimist I hear, as always," Katie
now said, "honey, you know it's quite abstract.
But you'll go on like that until you're eighty
and propably remain somewhat intact –

Guess I must learn, get wise enough to see
how to survive you, Sir Catastropheee-ee!"



You're getting curious?
Here's another of Peter Ingestad's sonnets to Katie
(found by mere chance as a cached copy on the Internet Archive Wayback Machine 2014 april 7)

den 7 juli 2009

SONNET FOR KATIE

So what about this world of ugly beauty
where Life goes Death, austerity perverse
by overdue prescriptions? Holy Duty
prevails in minight's daylight; calm and terse

our Prayer be; as yet no God will hear it,
since matters as we know them don't exist!
Our world is here, is not, we mustn't fear it
when distant children cry immersed in mist

beyond our desperate eyelids. Katie enters
my virtual room; I see her alien eyes,
where all my absurd Faith in panic centers
antecipations of confirmative surprise -

She says: "If this disease, your life, is mental,
its final cure may still be transcendental." 

Continued
(Sorry to say, since I published this, Peter Ingestad's blog Kraxpelax has been closed. Some of his Sonnets for Katie can still be read here NB! Read the COMPLETE version of the sonnet cycle on my blog here. The cached copy of Sonnets för Katie can be read here)


Now, if you want to know more about the sonnet, you read History of the sonnet on the Poet's Garret.
A blog with all Shakespeare's sonnets is to be found here.
Here is a page with Milton's poems, including his sonnets.
General wikipedia information.

Also read Milton's work online by accessing "The Milton Reading Room" at Dartmouth College Library, Hanover USA

FILOSOFI: tvetydighet

"Som mänskliga varelser, söker vi inte bara lösningar, utan vi känner dessutom att vi förtjänar lösningar… Vi förtjänar emellertid någonting bättre, vilket är medelvägen, ett öppet sinne som kan finna ro med paradoxer och tvetydigheter.” Pema Chõdrõn

2010 09 16 Dagens fråga: Kan du finna ro med demokratins tvetydighet att alla ska få uttrycka sin uppfattning och att det måste finnas gränser för vad man får säga?

 Pema Chõdrõn:

http://www.youtube.com/watch?v=EBS9zzBK7lY 

Jämför Pema Chõdrõns idé om att finna ro med paradoxer med John Keats tanke om "negative capability". I ett brev till sina två bröder George och Thomas från 1817 berättar han om en fest han varit på och om sina kompisars dödtrista anpassning till tidens mode i både klädsel, tankar och vanor. John Keats var 22 år vid det tillfället. Mitt i en diskussion med en av kompisarna slog det honom vilken egenskap det är som skapar verkliga landvinningar och framgångar: "I mean Negative Capability, that is when a man is capable of being in uncertainties, Mysteries, doubts, without any irritable reaching after fact & reason". I brevet nämner han Shakespeare och Keats samtida Coleridge och Shelley som poeter vilka äger en sådan förmåga, och han antyder också att det är en oförmåga att stå ut med halvsanningar - de halvsanningar, kanske, som hans välanpassade vänner är så bra på att imitera ... de halvsanningar, kanske, som Pema Chõdrõn tänker på när hon beskriver människans jakt på lösningar.  --- Vad är det för förmåga de talar om? En nyfikenhet, tror jag, där man tillåter sig att lugnt fortsätta att se verkligheten i vitögat, även när man vet att det finns den ena eller andra tillfälliga lösningen.

OPERA: Star-Cross'd Lovers - operaexperiment i Vadstena

2010 07 30

Att se Vadstena-Akademiens dubbelopera 2010 blev en upplevelse av konst i 1700-talets och 2000-talets skepnad. I Star-Cross’d Lovers kombineras två operor till en, och med musik och libretton skrivna på 1700-talet och producerade, regisserade och framförda i 2010-talets kontext blir det nyopera och tradition samtidigt.
Historiskt är det spännande att se denna kombinationsföreställning. Piramo e Tisbe var Shakespeares källa till Romeo och Julia med rötter i Babylon och i senare tolkningar av Ovidius, Boccaccio och Chaucer. Vadstenaakedemin arbetar antikvariskt. Man letar fram glömda musikaliska verk som nu av Johan Adolph Hasse och Georg Anton Benda. På det viset återupplivar man traditionen. I och med att man framför antikvariskt material i nuet och ger ett delvis nutida uttryck och idiom åt framförandet så gör man sig dessutom till mer än enbart traditionsbärare.  Man gör ett verk i dagens verklighet just som sina föregångare och blir på så sätt en skapande länk i en historisk dialog av konstnärliga uttryck.
Piramo e Tisbe är en avskalad framställning av temat ung kärlek och tvångsäktenskap. Föreställningen skildrar de unga tu och deras undergång till följd av familjernas fiendskap. Kärleksromans förvandlas till dödstragik. Detta är en känsloresa som gestaltas i huvudsak mellan de två huvudkontrahenterna. Det är ett konstnärligt grepp, som poängteras genom kostymering och musikaliskt upplägg. Huvudkaraktärernas lysande vita kostymer kontrasteras mot övriga karaktärer som utgör en mörk marginal, och huvudkaraktärernas roller formar sig i princip till en utdragen duett som sammanbinds av deras individuella arior. Styrkan är att i det greppet blir känsloresan stiliserad som en bländljus linje av kärlekspassion i en relativt oartikulerad omgivning av dunkel fiendskap. Greppet har dock även svagheter. Det relativt variationsfattiga musikaliska upplägget prövar åskådarens uppmärksamhet och har därför en tendens att reducera den konstnärliga upplevelsen. Tisbe spelas av sopranen Rebecca Rasmussen medan den manliga rollfiguren Piramo spelas av sopranen Gunda-Marie Bruce. Båda sångerskorna har ett intensivt känslouttryck, ett stort röstomfång och ett tonsäkert, varierat och ibland ekvilibristiskt tekniskt sångsätt. Den enkla scenuppsättningen sätter fokus på huvudkaraktärerna och deras känsloresa och ljusbildskulissen tillsammans med att den italienska dialogen är textad på svenska gör dramatiken tillgänglig för publiken på ett mer omedelbart sätt än i traditionella operauppsättningar.
Romeo och Julia utgör andra akten i föreställningen Star-Cross’d Lovers. Sedan första akten på ett stiliserat sätt skildrat ett avslutat kärleksdrama, tar andra akten upp samma tema, nu skildrat med romantisk realism. Sängkammar- och gravkammarscener är satta med små scenografiska medel medan ljusbildsskulisserna i gengäld bidrar starkt till att skapa närvaro i rummet.  Medan första akten var klassiskt avskalad i både scenografi och dramatiskt uttryck, bidrar andra aktens kostymering till det samtida idiomatiska uttrycket. Till detta bidrar också de ganska utförliga talscenerna med sina raka och oförblommerade dialoger. I Gotters libretto ges Shakespeares tragedi en lycklig upplösning vilket också ger Julia en mer central roll. Jesper Säll, som spelar Romeo, är yngst i sångarensemblen - endast 22 år - och har ett stycke kvar innan hans röst fullt ut behärskar de svårare sångpartierna. Julias väninna, Laura, har en relativt viktig roll i dramat, en väninneroll som förstärker nutidskopplingen. Hon spelas uttrycksfullt av Sofie Asplund, vars koloraturer starkt bidrar till den musikaliska skönhetsupplevelsen. Julia, slutligen, spelas av Frida Jansson, som trots sin litenhet tar stor plats på scen med sin känslomättade sopran. Dramaturgiskt får dessa unga sångare alltför ofta bära alltför stort ansvar. Bara i slutscenen, där orkestern och sångarna tillsammans bildar kör, skapas den sceniska variation som skulle kunnat stödja det dramatiska uttrycket vid fler av dramats höjdpunkter.
Sammanfattningsvis är Vadstena-Akademiens operasatsning 2010 ett välkommet bidrag till förnyelsen av operagenren. Den konstnärliga idén ”att framföra nyskrivna verk . . . och att iscensätta äldre verk som genom forskning fått ny aktualitet men inte har spelats i modern tid” (Star-cross’d lovers program 2010) genomförs här fullt ut. Det ger operaartister möjlighet att utvecklas musikaliskt och dramatiskt, det ger operagenren viktiga utvecklande impulser i samtiden, det skapar utgångspunkter för en diskussion kring operagenrens problem och möjligheter, och inte minst ger man inspiration för den utveckling av genren som sker runt om i landet. I Star-Cross’d Lovers hittar man många inspirerande dramaturgiska, scenografiska och musikaliska lösningar. En viktig punkt som bör diskuteras och där man endast delvis lyckas gäller det musikaliska uppläggets dramatiska funktion. Att arbeta nära nog helt utan körensemble ställer ibland alltför stora krav på solister och publik. Nils Spangenberg arbetar på samma sätt i nyoperan Tokfursten (1996), där ett starkt uttrycksfullt tonspråk förlorar en del av sin dramatiska effekt mycket därför att det ensamt måste bära det dramatiska uttrycket. En utveckling av operagenren till att bli ett aktuellt konstnärligt uttrycksmedel kräver, förutom forskning, utbildning, nyskrivande och arrangemang av nyopera, även en utveckling av medvetenheten om den musikaliska variationens dramaturgiska betydelse.

// David Dickson