(foto David Dickson)

måndag 6 september 2010

OPERA: Star-Cross'd Lovers - operaexperiment i Vadstena

2010 07 30

Att se Vadstena-Akademiens dubbelopera 2010 blev en upplevelse av konst i 1700-talets och 2000-talets skepnad. I Star-Cross’d Lovers kombineras två operor till en, och med musik och libretton skrivna på 1700-talet och producerade, regisserade och framförda i 2010-talets kontext blir det nyopera och tradition samtidigt.
Historiskt är det spännande att se denna kombinationsföreställning. Piramo e Tisbe var Shakespeares källa till Romeo och Julia med rötter i Babylon och i senare tolkningar av Ovidius, Boccaccio och Chaucer. Vadstenaakedemin arbetar antikvariskt. Man letar fram glömda musikaliska verk som nu av Johan Adolph Hasse och Georg Anton Benda. På det viset återupplivar man traditionen. I och med att man framför antikvariskt material i nuet och ger ett delvis nutida uttryck och idiom åt framförandet så gör man sig dessutom till mer än enbart traditionsbärare.  Man gör ett verk i dagens verklighet just som sina föregångare och blir på så sätt en skapande länk i en historisk dialog av konstnärliga uttryck.
Piramo e Tisbe är en avskalad framställning av temat ung kärlek och tvångsäktenskap. Föreställningen skildrar de unga tu och deras undergång till följd av familjernas fiendskap. Kärleksromans förvandlas till dödstragik. Detta är en känsloresa som gestaltas i huvudsak mellan de två huvudkontrahenterna. Det är ett konstnärligt grepp, som poängteras genom kostymering och musikaliskt upplägg. Huvudkaraktärernas lysande vita kostymer kontrasteras mot övriga karaktärer som utgör en mörk marginal, och huvudkaraktärernas roller formar sig i princip till en utdragen duett som sammanbinds av deras individuella arior. Styrkan är att i det greppet blir känsloresan stiliserad som en bländljus linje av kärlekspassion i en relativt oartikulerad omgivning av dunkel fiendskap. Greppet har dock även svagheter. Det relativt variationsfattiga musikaliska upplägget prövar åskådarens uppmärksamhet och har därför en tendens att reducera den konstnärliga upplevelsen. Tisbe spelas av sopranen Rebecca Rasmussen medan den manliga rollfiguren Piramo spelas av sopranen Gunda-Marie Bruce. Båda sångerskorna har ett intensivt känslouttryck, ett stort röstomfång och ett tonsäkert, varierat och ibland ekvilibristiskt tekniskt sångsätt. Den enkla scenuppsättningen sätter fokus på huvudkaraktärerna och deras känsloresa och ljusbildskulissen tillsammans med att den italienska dialogen är textad på svenska gör dramatiken tillgänglig för publiken på ett mer omedelbart sätt än i traditionella operauppsättningar.
Romeo och Julia utgör andra akten i föreställningen Star-Cross’d Lovers. Sedan första akten på ett stiliserat sätt skildrat ett avslutat kärleksdrama, tar andra akten upp samma tema, nu skildrat med romantisk realism. Sängkammar- och gravkammarscener är satta med små scenografiska medel medan ljusbildsskulisserna i gengäld bidrar starkt till att skapa närvaro i rummet.  Medan första akten var klassiskt avskalad i både scenografi och dramatiskt uttryck, bidrar andra aktens kostymering till det samtida idiomatiska uttrycket. Till detta bidrar också de ganska utförliga talscenerna med sina raka och oförblommerade dialoger. I Gotters libretto ges Shakespeares tragedi en lycklig upplösning vilket också ger Julia en mer central roll. Jesper Säll, som spelar Romeo, är yngst i sångarensemblen - endast 22 år - och har ett stycke kvar innan hans röst fullt ut behärskar de svårare sångpartierna. Julias väninna, Laura, har en relativt viktig roll i dramat, en väninneroll som förstärker nutidskopplingen. Hon spelas uttrycksfullt av Sofie Asplund, vars koloraturer starkt bidrar till den musikaliska skönhetsupplevelsen. Julia, slutligen, spelas av Frida Jansson, som trots sin litenhet tar stor plats på scen med sin känslomättade sopran. Dramaturgiskt får dessa unga sångare alltför ofta bära alltför stort ansvar. Bara i slutscenen, där orkestern och sångarna tillsammans bildar kör, skapas den sceniska variation som skulle kunnat stödja det dramatiska uttrycket vid fler av dramats höjdpunkter.
Sammanfattningsvis är Vadstena-Akademiens operasatsning 2010 ett välkommet bidrag till förnyelsen av operagenren. Den konstnärliga idén ”att framföra nyskrivna verk . . . och att iscensätta äldre verk som genom forskning fått ny aktualitet men inte har spelats i modern tid” (Star-cross’d lovers program 2010) genomförs här fullt ut. Det ger operaartister möjlighet att utvecklas musikaliskt och dramatiskt, det ger operagenren viktiga utvecklande impulser i samtiden, det skapar utgångspunkter för en diskussion kring operagenrens problem och möjligheter, och inte minst ger man inspiration för den utveckling av genren som sker runt om i landet. I Star-Cross’d Lovers hittar man många inspirerande dramaturgiska, scenografiska och musikaliska lösningar. En viktig punkt som bör diskuteras och där man endast delvis lyckas gäller det musikaliska uppläggets dramatiska funktion. Att arbeta nära nog helt utan körensemble ställer ibland alltför stora krav på solister och publik. Nils Spangenberg arbetar på samma sätt i nyoperan Tokfursten (1996), där ett starkt uttrycksfullt tonspråk förlorar en del av sin dramatiska effekt mycket därför att det ensamt måste bära det dramatiska uttrycket. En utveckling av operagenren till att bli ett aktuellt konstnärligt uttrycksmedel kräver, förutom forskning, utbildning, nyskrivande och arrangemang av nyopera, även en utveckling av medvetenheten om den musikaliska variationens dramaturgiska betydelse.

// David Dickson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar