(foto David Dickson)

fredag 17 augusti 2012

Öländska berget bevarar en biologisk explosion

Alunberget går i dagen i Södra Möckleby
Foto: DD
När jag ser avlagringarna i alunberget, föreställer jag mig den kambriska tiden. Kambrium för 500 miljoner år sedan. Under en tidsrymd av 30 miljoner år singlade växtdelar, döda plankton och kräftdjur till botten av det kambriska havet. Det blev till Öland.

Det var en biologisk explosion, som skapade Öland. Nya arter såg dagens ljus. De första ryggradsdjuren kom till. En artrikedom och individrikedom - liv och död i ofattbar mängd - gjorde det möjligt att det ständigt pågående regnet av dött och döende liv kunde bli till dessa berg och denna ö.


Den stora orstenen i Geologiska Trädgården i Degerhamn
Foto DD
Mitt i alunberget finns kärnor eller "linser" av en särskild sorts kalksten. Om alunberget är ett koncentrat av de varelser och växter som levde i kambriska hav, så är dessa orstenar koncentrations- och bevaringslager där enskilda organismer blivit extremt välbevarade. Stinksten kallas den också, då den lätt ger ifrån sig den gas som också bevarats däri. Får du en sådan sten i brunnen, är vattnet förstört för all framtid. Forskarna däremot blir lyriska över orstenarna. Här kan de se och studera arter som levde då och som länge varit utdöda.

Alunslagg vid Södra Bruket
Foto DD
Mycket av alunberget är försvunnet. Människor har brutit den här mineralen, och man har bränt den, lakat ur den och bearbetat den och ur dessa lager på lager av rester av liv fått fram färg, medicin, olja, uran.

Den brända
alunskiffern har lagts upp i enorma högar vid de gamla alunbruken.

Färgskiftningarna ger en föreställning om att man kan framställa färg av dessa rester.



Och bland sten och slaggrester växer nya organismer.


Strandkål vid Kalmarsund
Foto DD
Härdig strandväxt
Foto DD






















Se Södra Möckleby Hembygdsförenings sida om den Geologiska Trädgården
Läs på Wikipedia om ”den kambriska explosionen”
Läs om planer på gasutvinning ur alunberg och risker med detta.


.

söndag 29 juli 2012

Vad är en bild?



Vad föreställer bilden: snö på fönstret (foto: DD)


”I en berömd passage i sin Trattato ger Leonardo den blivande konstnären rådet att ‘öva sin förmåga till upptäckter’ genom att betrakta väggar med fuktfläckar eller ojämnt färgade stenar, för att i dem finna himmelska landskap, stridsscener och märkliga gestalter i livlig rörelse”


Vad föreställer du dig? (Foto DD)

Källa för citatet:
Wollheim, Richard. Konsten och dess föremål. Stockholm: Thales 2006, 31.

Här hittar du nätversionen av Leonardos Trattata della Pittura
(Italiensk utgåva 1786, först publicerad 1651)

.

tisdag 3 juli 2012

Jenny Bohman - encore une fois




Mon Dieu ! Mon Dieu ! Mon Dieu !

Laissez-le-moi
Encore un peu,

Mon amoureux !
Un jour, deux jours, huit jours...

Laissez-le-moi

Encore un peu

A moi...

Le temps de s'adorer,

De se le dire,

Le temps de se fabriquer

Des souvenirs.

Mon Dieu ! Oh oui...mon Dieu !

Laissez-le-moi

Remplir un peu

Ma vie...

Mon Dieu ! Mon Dieu ! Mon Dieu !

Laissez-le-moi
Encore un peu,

Mon amoureux.
Six mois, trois mois, deux mois...

Laissez-le-moi

Pour seulement

Un mois...

Le temps de commencer

Ou de finir,

Le temps d'illuminer
Ou de souffrir,

Mon Dieu ! Mon Dieu ! Mon Dieu !

Même si j'ai tort,

Laissez-le-moi

Un peu...

Même si j'ai tort,

Laissez-le-moi

Encore...

paroles: Michel Vaucaire
musique: Charles Dumont
 

.

lördag 30 juni 2012

OERHÖRT

FOTO: Ioana Moldovan
”Om din existens inte är oerhörd, då är det inte värt att man ödslar ord på den.”
Imre Kertész



















Foto: Ioana Moldovan
 Jag vände på den negativa formuleringen och tänkte på existens som något oerhört.

Inte jag, men det faktum att jag existerar. Och inte du, men det faktum att du existerar.















Bildkälla:
Ioana Moldovan: Dreams through the lens
Se fler bilder av Ioana Moldovan

.
 
.

torsdag 7 juni 2012

Imre Kertész: varför lever du?

Någon sade att Imre Kertész bok En annan ”är ett viktigt dokument för förståelsen av en av vår tids främsta författare”. Ja, säger jag - om jag är en av vår tids främsta författare, om du är det - då stämmer denna utsaga.

När jag läser Kertész En annan återkommer ständigt denna förnimmelse av att detta handlar inte bara om honom, det handlar också om mig och om dig. Kertész berättelser och tankar balanserar kring frågan om livets mening och livets meningslöshet. Han blir teoretisk och talar om att ”vi är förbindelselänkar mellan livet och meningen” och om ”den ovanliga dimension som varje enskilt liv ger upphov till” (96). Detta startar tankar hos mig som läsare, tankar om vem jag är, vad mitt liv har för värde för mig själv, och Kertész siktar  in sig på detta - att hans livserfarenhet ska kunna tala just till mig och just till dig. Direkt till mig talar han om den balansen mellan mening och meningslöshet, om hur jag ska värdera mitt liv: ”Om din existens inte är oerhörd, då är det inte värt att man ödslar ord på den” (85).

Om din existens är oerhörd. Tillåter du dig att tänka så om ditt liv? Vad händer i dina relationer om du tillåter dig att tänka så? Vad blir ditt liv, din död i dina ögon om du tänker så?

Detta är ett av de sätt som Kertész bok En annan talar till mig.

Kertész, Imre. En annan - krönika över en förvandling. (1997). Stockholm: Norstedts, 2003

måndag 14 maj 2012

Jenny Bohman med känsla för blues

Blueslegend, vissångerska, tung gitarrsolist, munspelsvirtuos.
Jenny Bohman 1963 - 2010. På Klingan i P2 igår hörde jag Jenny Bohman. Hon sjöng Billy’s Walk. Den gick direkt till mitt hjärta. Det var första gången Lennart Wretlind hört henne, samma för mig.
Foto Stig Unge

I Billy’s Walk hör man hennes rötter i den djupa amerikanska söderns countryblues som hon utvecklar till dagsfärsk och tidlös poesi. Hör en kortversion av låten och lyssna sen på en av hennes många inspirationskällor, Chester Arthur Burnett (1910-1976) och hans Smokestack Lightning. Visst för hon en tradition vidare, samtidigt som hon utvecklar den och gör den giltig i nuet. Håller du med?


På ett youtubeklipp från 2008 ser jag att hon var på Åmåls Bluesfestival det året. Ett långt klipp med bland annat munspelssolo tillsammans med hennes gitarrvirtuosa tjejband.

Jenny Bohman gick bort i cancer i november 2010. Till sin sista konsert, bara en månad före sin död kom hon med en helt ny repertoar med Edit Piaf-låtar

 
Läs om Jenny Bohman på Svd
Och på Sveriges Nyhetsmagasin Fokus

Till sist - hon var ju vis- och balladsångare också:



Baba Blues & Little Jenny - Wildcat (2007)
Jenny Bohman: Surgeon Blues (Åmål 2008)
Jenny Bohman at Brian Kramer's Blues Jam (2009)
Jenny Bohman: Non, je ne regrette rien (19 okt 2010)
Jenny Bohman: La vie en rose (19 okt 2010)
Jenny Bohman: Mon Dieu (19 okt 2010)
.
.

torsdag 10 maj 2012

The Weavers - how did they do it?

A memory struck me for some reason - a memory from back in 1988 or something - of The Weavers’ last reunion. The Weavers - immensely popular in America in their heyday in the 50s, and highly influential in the world-wide folk-music revival in the 60s. I remember watching the TV reunion seeing these aged ones, one of them even in a wheel-chair, all of them so full of life though they might well be on the edge of the grave.

This is what I remembered:

 I took another look at this reunion and - judge for yourselves - I began to wonder what was it really about the Weavers that magnetized all these people?



So I went back to the sources, in this case ”The Weavers 1951 video The Weavers Around the World”. And still I wonder what was it that held people enthralled?



These are the songs: Tzena Tzena (Israeli dance song), So long it’s been good to know ya (Woody Guthrie), The Roving kind (folk song, American), Good night Irene (Hudie Leadbetter), The Flop-Eared Mule (folk song, American).

The furthest I went among the sources tonight was to Hudie Leadbetter whose Good Night Irene was brought to new audiences by the Weavers. Now listen to this, and make note of one word that differs in Leadbetter’s original as compared to that of the Weavers: ”I’ll get you in my dreams” sings Leadbetter, while the Weavers sing ”I’ll see you ...”

So when The weavers bring Leadbetter onto their cozy scene - what are they doing? Are they domesticating the emotion of the original? Are they infusing their cozy middle class audience with Leadbetter’s vigorous emotion? Are they doing both these things simultaneously - domesticating the vigour and invigorating the tame? Now listen to a version of the original, and then give your idea of what it was that The Weavers did to enthuse people like they did. I'm asking for your comments on this question.

 

.