Imre Kertész: varför lever du?

Någon sade att Imre Kertész bok En annan ”är ett viktigt dokument för förståelsen av en av vår tids främsta författare”. Ja, säger jag - om jag är en av vår tids främsta författare, om du är det - då stämmer denna utsaga.

När jag läser Kertész En annan återkommer ständigt denna förnimmelse av att detta handlar inte bara om honom, det handlar också om mig och om dig. Kertész berättelser och tankar balanserar kring frågan om livets mening och livets meningslöshet. Han blir teoretisk och talar om att ”vi är förbindelselänkar mellan livet och meningen” och om ”den ovanliga dimension som varje enskilt liv ger upphov till” (96). Detta startar tankar hos mig som läsare, tankar om vem jag är, vad mitt liv har för värde för mig själv, och Kertész siktar  in sig på detta - att hans livserfarenhet ska kunna tala just till mig och just till dig. Direkt till mig talar han om den balansen mellan mening och meningslöshet, om hur jag ska värdera mitt liv: ”Om din existens inte är oerhörd, då är det inte värt att man ödslar ord på den” (85).

Om din existens är oerhörd. Tillåter du dig att tänka så om ditt liv? Vad händer i dina relationer om du tillåter dig att tänka så? Vad blir ditt liv, din död i dina ögon om du tänker så?

Detta är ett av de sätt som Kertész bok En annan talar till mig.

Kertész, Imre. En annan - krönika över en förvandling. (1997). Stockholm: Norstedts, 2003

LIVET: Vill jag vara utan min ångest?

Isabelle Ståhl
Källa: bloggen "Istället för sömn"

Jag råkade i morse lyssna med ett öra på reprisen av ett program om ångest. Vad jag lyckades snappa upp var ungefär att ”ångest, det är inte det jag ska vara rädd för”.

Det händer att jag, lite provokativt brukar påstå att ångest är nånting bra och att det vore oklokt att försöka döva sin ångest, eftersom den är en signal om att något i min omgivning eller i min relation till omgivningen är fel. Att döva min ångest vore ungefär lika klokt som att smeta cortisonsalva på ett malignt melanom istället för att operera bort det har jag tänkt.

Det var det här jag tänkte på när jag snappade upp morgonreprisen av Isabelle Ståhls OBS-program om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi. Men när Isabelle Ståhl gick längre än så, förstod jag att min syn på ångest som något värdefullt väntat på en lite ärligare förklaring än min egen.

Martin Heidegger

Visst signalerar ångest ofta något missförhållande som jag behöver ta tag i och som ångesten tvingar mig att göra något åt. Ofta är det så, och då är ångesten ett instrument för ett fungerande vardagsliv så att säga. Men Isabelle Ståhl tog mig ur vanföreställningen att all ångest är av det här instrumentella slaget.

Det gjorde hon genom att berätta om en tanke som berörde henne starkt, nämligen att ångest helt naturligt föds ur insikten att jag finns, att jag är ensam i en likgiltig värld och att min existens är beroende av en kropp som utan barmhärtighet kommer att dö. Isabelle Ståhl hade sin inspiration till dessa tankar från filosofen Martin Heidegger, och det som var slående var att hon upplevde dessa tankar som något i grunden positivt.

Vad är det då för positivt med att känna ångest inför att vara utsatt i ett kallt och okänsligt universum utan hopp om hjälp, värme, stöd, liv? ”För Heidegger” säger hon ”riktar sig inte ångesten sig mot ett specifikt objekt utan snarare mot världen själv och det skoningslösa faktum att vi befinner oss i den”.

Det positiva, som Isabelle Ståhl söker att förmedla är att denna ångest strävar till ett slags tillnyktring. Istället för att sticka huvudet i sanden och intala sig att tillvaron är fylld av hemkänsla och stabil harmoni, gör mig denna ångest i stånd att ärligt se min förgänglighet som det jag i grunden måste förhålla mig till.

I ljuset av denna ångest, denna tillnyktring och denna ärlighet ter sig - enligt Isabelle Ståhl - de flesta psykiatriska och psykologiska förklaringar som ett harvande på ytan med irrelevant meningsskapande när det i själva verket handlar om att hantera sin ångest genom att skapa ett förhållningssätt till sin egen död.

Hon berättar också om hur det för Heidegger står klart att vi människor är experter på att skaffa oss en arsenal av undanflykter för att slippa se den här skoningslösa sanningen i vitögat. När vi infogar oss i ledet, när vi anstränger oss för att passa in, när vi plattar ut oss och friserar vårt jag för att inte hamna utanför och för att bli accepterade av omgivningen då undflyr vi på ett fullt mänskligt men ohälsosamt sätt den grundläggande otrygghet som vi på något sätt ändå behöver se och erkänna.

R D Laing: Det kluvna jaget

För Isabelle Ståhl är det viktigt att förstå att denna ångest inte ska botas. Den är inte ett personligt problem utan en alltid närvarande verklighet. Därför blir hon glad när hon möter Heideggers och även en mer sentida existentialistisk psykoanalytiker som R D Laing som menar att denna ångest inte bör botas utan istället tolkas. Genom att våga se öppet på detta skapar hon ”en upplyst glänta som exponerar och förklarar den otrygghet som råder” i hennes relation med världen.

Att ha besökt den gläntan, att veta att den finns kan skapa den nykterhet jag behöver för att möta livet, tomheten och döden.

I min ungdom förstod jag inte detta att medvetenheten om döden finns som en kraft i allt jag gör. Jag trodde nog att livet var det enda som fanns. Men jag läste Heidegger och uppskattade ändå hans förståelse för det som Isabelle Ståhl också värdesätter: erkännandet av människans hudlöshet och utsatthet och tilliten till min egen förmåga att trots allt se och leva med detta. Alltid en början.

Min källa:
Isabelle Ståhls text om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.

Kolla även:
Isabelle Ståhl på P1 OBS 2011 11 28 (mp3)

Isabelle Ståhls hemsida ”Istället för sömn”

Linnas bloggtips om Isabelles hemsida.

Läs också mitt blogginlägg där jag diskuterar Heideggers sätt att läsa Nietzsche. 

Kanske:
"Hemlöshet i vanligheten"

PHILOSOPHY: Reading Nietzsche - an open question

source: Bokus.com

What is reading? This is a question that comes to the fore as I read David Brolin’s Friedrich Nietzsche - Liv, Filosofi, Politik (Friedrich Nietzsche - Life, Philosophy, Politics). In order to begin to counteract the ”conformity” of an ”almost monomaniac interest” in Nietzsche that can be seen ”especially among American academics” Brolin plants his own reading of Nietzsche firmly in a biographical context (8).

Brolin’s method, according to his editor, Göran Fredriksson, ”opens up and scrutinizes basic socio-political themes that run through Nietzsche’s entire work”. It reconstructs, he says, ”backgrounds and contexts that are partly hidden in Nietzsche’s texts” (6). Thus, in order to read a text, you need to know the person who wrote it - you need to know that person’s political, social and personal background.

Now, contrast this with the way Martin Heidegger reads Nietzsche. Heidegger’s method of reading Nietzsche is ”to think the thought that he gave shape to”. In Heidegger's reading this thought is expressed in the phrase "the will to power". By ”think[ing] the thought that he gave shape to” the reader, as Heidegger sees it, will be able to see ”[w]ho Nietzsche is ” and what it is that he actually tells us modern people about ourselves and our thinking (3). 

Nietzsche by Edvard Munch

In order to read a text in this way, the reader needs to get rid of the kind of background that Brolin and Fredriksson find necessary. Heidegger is unusualluy clear on this point of how to read a writer like Nietzsche: ”We shall never experience who Nietzsche is through a historical report about his life history, nor through a presentation of the contents of his writings. Neither do we, nor should we, want to know who Nietzsche is, if we have in mind only the personality, the historical figure, and the psychological object and its products” (3).

These are diametrically different ways of reading. Brolin says that ”today most people agree” that ”Nietzsche’s life is part of ’the matter’ ” (12), and he mentions that he is worried about ”the future of the humanities”, partly because of a dearth of perspectives in a growing ”Nietzsche industry” (8). It may be so, and it may be that his method of reading gives a necessary perspective on Nietzsche.

My question, however, remains: is the one method of reading better than the other? If so, for what reasons? If not, what are their advantages, what are their shortcomings, what are their purposes respectively?
READERS. Tell me about this!

Sources:
David Brolin.  Friedrich Nietzsche: Liv, Filosofi, Politik.  Stockholm: Häften för kritiska studier, 2010.
Martin Heidegger.  Nietzsche Vols Three and Four.  Edited by David Farrell Krell. Transl by J. Stambaugh, D. F. Krell, F. Capuzzi.  San Francisco: Harper, 1991.

Note: Quotations from David Brolin's book are translated into English by myself / DD

http://chzmemebase.files.wordpress.com/2010/12/memes-reading-paranoid-parrot-hes-right.jpg

LIVET / FILOSOFI: "den inre kompassen"

Utsiktspunkt I. Bautasten, Stafsinge (foto DD)

 2010 12 05
 Hur kan jag vara mig själv? Det frågade jag mig i ett blogginlägg nyligen. Spirea tog upp frågan och pekade på behovet av att ”hitta andrum från kunskapen”. Jag bejakade detta och ville mena att ”den inre kompassen” då skulle vara en kompetens att använda för att till exempel kunna göra sina egna val.

Att tala om ”mig själv” som en utgångspunkt för beslut och handling i livet är kanske inte helt självklart. På den tiden jag var som mest aktiv i mina akademiska studier (1987 - 97) var det problematiskt att påstå att mitt jag hade något slags centrum eller kärna som var bara jag och varifrån något man skulle kunna kalla genuint eller äkta skulle utgå. I postmodern eller poststrukturalistisk tolkning var det istället självklart att mitt själv var ett pussel av sociala intryck eller en mötesplats för sociala impulser. Det som jag uppfattade som mitt ”själv” sågs som en kombination av alla de intryck min hjärna samlat på sig - sinnesintryck, egna erfarenheter, men också de sätt att tolka och förstå, som min sociala omgivning stått för.

Denna syn på mig själv stämde bra med vad jag själv upplevt - att jag som person har många sidor, många möjliga sätt att vara mig själv, och att det som är jag i mångt och mycket kommer till som ett resultat av social påverkan.

Visst, det stämde bra att mitt jag är en mötesplats för sociala impulser som kommer till mig utifrån, men det var något som inte stämde. I den jaguppfattningen fanns ingen plats för något som var ”bara jag”. Ingen plats för beslut och handlingar som är ”genuint” mina egna. Hela mitt jag skulle vara en produkt av de kulturer jag lever i, av de normer jag gnuggas mot, av de idéströmningar och av den tidsanda som omger mig. Det fanns ingen plats för någon inifrån kommande impuls som kunde styra mina val i detta virrvarr av impulser - det fanns ingen plats för ”den inre kompassens kompetens” som skulle kunna göra det möjligt att välja en egen väg.

Men finns det då någon ”inre kompass”? Finns det någon del av mitt jag som bara har sitt ursprung inne i mig själv?

Jag frågade min syster Cecilia som är troende, och hon svarade Gud. Jag tittade på Nietzsche, och han menade att Gud är ytterligare en auktoritet utanför mig själv. En skadlig auktoritet, som avleder mig från att lita på mina inifrån kommande impulser. Jag läste den amerikanske filosofen Emerson, som var en av Niezsches inspirationskällor. Här anades en jagsyn som föregrep den postmoderna kalejdoskopuppfattningen med tillägget att jag har en helt egen inre tendens att ordna intrycken, kunskaperna - en tendens också att se - på mitt eget sätt. Nittionio procent av tiden ser jag genom de kunskapsperspektiv som ordnats för mig av andra. Dock, i benådade stunder - i utsatta situationer eller i sällsynta stunder av ro - kan de utifrån kommande kunskaperna och sociala impulserna skalas bort. En inre kärna av jaget kläs av och kan se världen och sig själv fritt från alla de färdiga raster och perspektiv som det annars omges av.

Sådana ögonblick av naken vakenhet och fritt seende är sällsynta och snart övergående. Men det jag då ser, anar och förstår blir kvar i mitt medvetande som mitt alldeles egna möte med tillvaron, och vetskapen att jag har ett alldeles eget öga, vetskapen att jag har ett öga som kan se på sitt eget vis - denna vetskap blir en kompass, en inre kompass som kan ge mig ro att välja min väg.

Jag pratar med min syster Cecilia om detta, och hon är lite förvånad över att jag inte vill kalla detta ”gud”. Jag står på mig att det finns en skillnad, men vi återkommer nog till det.

Utsiktspunkt II. Skrea Strand, Falkenberg (foto DD)