 | ||||||||||
| Rusalkas vattenhem. Foto Mats Bäcker |
Rusalka är just något av en impressionistiskt tecknad sagokvinna. Hon har det svala vattnet som sitt ursprung och sin hemvist och månen som sin emotionella symbol. I det kärleksdrama som utspelas ställs detta mot den rivaliserande furstinnans jordnära eldighet och passion.
 |
| De tre nymferna. Foto Mats Bäcker |
Berättelsen ger många möjliga upplevelseperspektiv. I sin samtid vid urpremiären i Prag 1901, blev den ett tjeckiskt nationalepos. Den tolkningen kan naturligtvis finnas kvar och det är ju ett erkännande av detta när operan i Göteborg sjungs på tjeckiska.
 |
| Körscen. Foto Mats Bäcker |
Jag upplevde kvällens föreställning av Dvořáks opera Rusalka som mycket se- och hörvärd. Underbara arior av såväl huvudkaraktärerna, som de tre nymferna, vattenanden, den blodfulla furstinnan och häxan Ježibaba. Några härliga körstycken. Dramatiskt uttrycksfulla dansscener i slottet och därtill en mycket fin scenografi som både enkelt och storslaget gav stöd åt de olika scenernas känslouttryck.
Det finns dock ett ”men” som inte går att komma ifrån. Den dragningskraft, som huvudpersonen Rusalka utövar på Prinsen i första akten görs aldrig trovärdig. När han återvänder till henne i slutakten är det svårt att med känslan omfatta vad som för honom tillbaka.
Logiskt begriper man att han älskar henne, men upplevelsen haltar. En orsak till detta ligger i regin, där Prinsens kraftfulla framtoning tillåts ta loven av Rusalkas svala känslouttryck. Prinsen blir huvudperson på scenen, och Elisabet Strids poetiskt och sångmässigt uttrycksfulla Rusalka förmår inte ensam att balansera detta så att hennes attraktionskraft blir trovärdig. Obalansen ligger i dramaturgin. Medan Rusalkas och Prinsens kärlek inramas av blott tre sångnymfer i sopranen och en vattenande i basregistret, ges furstinnans passion och Prinsens otrohet dramatisk trovärdighet genom en kraftfull inramning av en kör- och dansensemble på trettio personer och fulla stämuppsättningar.
Kanske finns denna dramaturgiska obalans redan i Dvořáks original. Kanske finns inte förutsättningar i originalet för att göra dragningskraften hos huvudpersonen fullt trovärdig. Den impressionistiska sagokvinnan med sitt ursprung i det svala vattnet med månen som sin emotionella symbol är ju livskamraten och själsfränden som står ut med det mänskliga livets besvikelser för att kärleken är värd det. Det kanske krävs regimässigt och dramaturgiskt mod utöver det vanliga för att trovärdiggöra en sådan kärleks dödliga lockelse.
Läs Svenska Dagbladets recension av premiärföreställningen:
Bohuslänningen utnämner Göteborgsoperans Rusalka till en klassiker.
Läs också Marita Adamssons Scenblogg (Bohuslänningen)
Läs även en artikel som kanske förklarar en del av bakgrunden till den dramaturgiska oförmågan att gestalta kvinnliga personligheters attraktionskraft i annat än sexuella termer ("Upp till kamp mot sexismen på scenen" av Gunilla Brodej, Expressen).
.
