Le Journal de Georges Tournois 1939 - 1940

Detta dokument är del VIII av den dagbok som min mormors bror Georges Tournois, fransk medborgare bosatt i Frankrike, skrev med början år 1900 och fram till sin död 1950. Den del som här läggs ut i digital form skrevs under året 1939 - 1940.

Här beskrivs framför allt tiden kring andra världskrigets utbrott. Det är en beskrivning från ett perspektiv präglat såväl av det lokala perspektivet hos en man bosatt i St Leonard utanför staden Limogues som av det globala perspektiv som han tillägnat sig under sitt liv som politiskt intresserad globetrotter, filosofie doktor vid universitetet i Leeds och språklärare under många år i Stockholm.  

Denna dagboksdel består till största delen av dagliga kommentarer till nyhetsflöde och händelser i samband med krigsutbrottet och det första krigsårets händelser. Sida vid sida med hans kommentarer till lokala och världspolitiska händelser finns privata funderingar  kring livet och kommentarer till brev och nyheter från släkt och vänner, speciellt i Frankrike och Sverige.

Av allmänt intresse är de direkta kommentarerna till radiotal av Hitler, Churchill och andra av tidens politiker. För den historiskt intresserade kan de många tidsaktuella tidningsurklippen vara en intressant informationskälla. Hans dagliga kommentarer ger också en bild av tidsandan. Fransk nationalism, ett grundmurat tyskhat, en djupt rotad antisemitism, en religiös grundsyn och en blandning av internationell utblick och lokalpatriotism ger sammantaget en komplex bild av den tidens tankevärld.

Tyvärr är nog denna del VIII av Georges Tournois tio dagboksdelar den enda som finns kvar. Av intresse att nämna är att en av de senare dagböckerna behandlade händelserna kring massakern av befolkningen i den närbelägna staden Oradour-sûr-Glane, där Georges Tournois hade nära vänner. Dessa beskrivningar utgjorde en del av källmaterialet till Céline-Marie Dicksons roman Oradour, som utkom på Tidens förlag 1956.

Det bör noteras att jag lägger ut denna dagbok på min blogg i syfte att tillgängliggöra ett tidsdokument. De värderingar och åsikter som där kommer till uttryck är inte mina.

(Av tekniska orsaker tvingas jag publicera denna dagbok uppdelad på flera blogginlägg. Denna första sektion sträcker sig från 1 augusti till 11 oktober 1939)


This document is Part VIII of the diary that my grandmother's brother Georges Tournois, French citizen living in France, wrote, beginning in 1900 and until his death in 1950. The part that will be made available in digital form here, was written in the year 1939 - 1940.

Here he mainly describes the period around the out-break of World War II. It is a description from a perspective influenced both by the local perspective of a man living in St. Leonard outside the city of Limogues and by the global perspective he acquired during his life as a politically interested globetrotter, a PhD at the University of Leeds and a language teacher for many years in Stockholm.

This part of his diary consists mainly of daily observations on news and events related to the war and the events of the first year of the war. Side by side with his comments to the local and global political events are private thoughts on his daily life and comments on letters and news from family and friends, especially in France and Sweden.

Of general interest are his direct comments on radio speeches by Hitler, Churchill and other great men of the moment. For those interested in history, the many newspaper clippings could be an interesting source of information. His daily comments also give a picture of the time. French nationalism, a solid hatred of the German, a deep-rooted anti-Semitism, a religious ethos and a blend of international perspective and parochialism give in total a complex picture of the events of the time.

Unfortunately, this Part VIII of Georges Tournois’ ten diaries is probably the only one left. It may be of interest to mention that one of his later diaries treated the events surrounding the massacre of the population of the nearby town of Oradour-sûr-Glane, where Georges Tournois had close friends. These descriptions were part of the source material for Céline Marie Dickson’s novel Oradour, which was published by Tidens Förlag in Stockholm in 1956.

It should be observed that I publish this diary on my blog to make available a document reflecting some typical views of its time. The values and opinions expressed in the diary are not mine.

(For technical reasons, I am compelled to publish this diary divided into several blog posts. This first section extends from 1 August to 11 October 1939)

Ce document est la partie VIII du journal que le frère de ma grand-mère Georges Tournois, citoyen français vivant en France, a écrit, à partir de 1900 et jusqu'à sa mort 1950. La partie que ce sera disponible ici sous forme numérique, etait écrite pendant l'année 1939 - 1940.

Il précise en particulier la période au début de la Seconde Guerre mondiale. C'est une description du point de vue influencé à la fois par la perspective local d'un homme qui réside dans Saint-Léonard de Limogues et par le point de vue global qu'il a acquis au cours de sa vie en tant que politiquement intéressé globe-trotter, au doctorat à l'Université de Leeds et professeur de langue pour beaucoup d’années à Stockholm.

Cette partie de son journal se compose principalement d'observations quotidiennes sur les nouvelles et les événements liés à la guerre et les événements de la première année de la guerre. A côté de ses commentaires sur les événements locaux et mondiaux sont des pensées privés sur la vie et les commentaires sur les lettres et les nouvelles de la famille et des amis, notamment en France et en Suède.

D'intérêt général sont ses commentaires aux discours à la radio par Hitler, Churchill et d'autres grands hommes du moment. Pour ceux qui s'intéressent à l'histoire, ses nombreuses coupures de journaux fois pertinents pour être une source d'information intéressante. Son commentaire quotidien donne également une image de l'époque. Le nationalisme français, la haine solide pour les Allemands, une profonde antisémitisme, une éthique religieuse et un mélange de perspective international et provincial qui délivre une image complexe des événements courants.

Malheureusement, cette partie VIII des journaux de Georges Tournois est le seule qui reste. Intéressant de dire, c'est que l'un des journaux ultérieurs a traité les événements entourant le massacre de la population de la ville d'Oradour-sûr-Glane, où Georges Tournois étaient des amis proches. Ces descriptions font partie de la source du roman Oradour de Céline-Marie Dickson, publiée en 1956 par l’éditeur Tiden à Stockholm.

Il faut noter que je mets ce journal sur mon blog afin de rendre disponible un morceau d'histoire. Les valeurs et les opinions qui sont exprimées sont pas les miens.

(Pour des raisons techniques, je suis obligé de publier ce journal divisé en plusieurs messages de blog. Cette première partie s'étend du 1 Août au 11 Octobre 1939)

Mustadfors i mitt hjärta: "Genom bärg och men"

Produktkarta, hästskosöm. Mustad.
 (Källa Jungheinrich truck)

Nu var det 1980. Den siste september. Vi lastade bilen och for från Kungälv till Dalsland för att bo och arbeta där och den förste oktober jobbade jag min första dag på Mustadfors Bruk. Vi, det var Eva, vår dotter Anna och jag. Lite tänkte vi på att den förste oktober, Mickelsmäss, var den stora flyttardagen förr i tiden. Fram till 1819 var detta dagen när tjänstefolk i bondesamhället hade rätt att säga upp sig och flytta (Källa: Schön). Nu hade jag jobbat min sista dag på Cellhuset på EKA i Bohus. Eva hade jobbat klart hos Kungälvsbagar’n och Anna hade tagit adjö av skolkamraterna på Komarkens lågstadieskola. Efter jobbet åkte vi alltså från Kungälv. Vi landade i ett oktobermörkt Skåpafors på kvällen och vi undrade om ångan på Dunifabriken skulle vissla hela natten.

På morgonen lämnade jag Skåpafors och tog bilen de 17 kilometerna till Mustadfors Bruk. Kallsmedjan var min arbetsplats. Att för första gången träda in i denna tillverkningslokal ville jag likna vid att lägga mig på ett järnvägsspår med ett godståg i full fart rusande över mig. Det var ett inferno. Bullret från kallsmidesmaskinerna, från drivaxlarna i taket och från drivremmarna därifrån ned till var och en av de ca 50 maskinerna var skärande, pulserande, dånande och bedövande. Det var på ett sätt som att komma tillbaka till 1897 eller i vart fall till 1930-talet, då det fortfarande var vanligt med central remdrift i svensk verkstadsindustri.

Kallsmedjan med central remdrift 1981
(foto privat)

Det är märkligt hur man vänjer sig. Snart nog visade det sig att kallsmedjan inte enbart var ett helvetsgap att plågas i. Det var kallsmed jag skulle bli och det tog tre månader att lära sig. Det var inget hantverk, som man kan förledas att tro av namnet, men det innebar maskinpassning, noggrann kontroll av råsömmen, byte av maskinverktyg vid omställning eller när ett verktyg gått sönder samt byte av den järntråd som maskinerna smidde till söm. Maskinerna skulle också ”smöras” som det hette. Innan automatsmörjning genomfördes i slutet av 80-talet skedde detta för hand med oljekanna till alla smörjhål och med oljad trästicka till de excenterskivor som styr kallsmidesmaskinens alla rörliga delar.

Kallsmedjan, liksom Rulleboden, Svickeriet, Buseberget, Sliperiet, Verkstaden, Packeriet och även Nubben (den senare lades ner nån gång kring 1985), befolkades av människor som gav ”helvetesgapet” en mänskligare framtoning. Flera av dessa är döda nu. Andra, som jag träffar ibland inne i Bengtsfors köping eller när jag nån gång är nere i Långed och handlar, är pensionärer. Några av mina dåvarande arbetskamrater jobbar fortfarande kvar i detta, som är centrum för världens hästskosömtillverkning.

Allan Thorstensson, kallsmed 1985
(foto: privat)

Allan Thorstensson var den som lärde upp mig. Bland alla de tjogtals lärare jag haft, från småskolan, folkskolan, realskolan och så vidare fram till min doktorsexamen i engelska vid mina fyllda femtio, tillhör Allan den lilla grupp som förstod sig på att förmedla kunskap och färdigheter. Till den gruppen hör också min småskolefröken Anna-Lisa Möller Larsson i Tröinge, min folkskolelärare Gustav Nilsson i Vinberg och en mattelärare i realskolan som hette Alf. 

Skötte man sitt arbete rätt i kallsmedjan på Mustad, så var maskinerna i ens maskingrupp välsmorda, pressestål, huvudstål, kniv och stämpel var felfria och utbytta innan skavanker och förslitningar på dessa verktyg började synas på sömmen. Järnringar skulle vara framtagna så att maskinstopp vid järnbyte blev så kort som möjligt, och hela tiden skulle sömmen synas och kontrolleras, sömbrättena tömmas och transportören varskos för framköring av nya pallar med järnringar av rätt dimension och bortforsling av fulla sömlådor. Det gällde också att lyssna på maskinerna och syna dem för att kunna varsko ställaren om någon fjäder, excenter eller annan vital del behövde bytas ut.

Ingvar Larsson, kallsmed. David Dickson, kallsmed 1985
(foto privat)

Knut Adolfsson, ställare; Karl-Erik Larsson, ställare med lärling.
(foto: privat)

När allt detta var ordnat, gick maskinerna som klockor. Då kunde man ta en stund i övervakningskuren innan det var dags för en ny kontrollrunda. Sådana stunder blev det prat och en kopp kaffe, vilket behövdes väl i den monotont rytmiska dunket som lätt kunde bli sövande och då kom kaffet väl till pass. Så gick arbetsdagarna, och det kändes viktigt att genomföra sina uppgifter på ett hedersamt sätt. De som var gamla i gården lärde upp oss som kom nya. Man fick lära sig att planera arbetet så att det flöt med minsta möjliga stopptid och med högsta möjliga kvalitet. Ett tillfälle dock, som jag inte kan komma förbi och som väl är preskriberat nu var en gång när jag själv blev ordentligt invaggad i maskindunkets rytm. Jag hade ordnat så allt gick som smort och inget mankemang så jag satte mig på en liten pall invid en av maskinerna. Jag hade kanske inte sovit så bra på natten. Jag minns det i vart fall som igår att jag liksom fångades i maskinrytmens vågor och kom att tänka på nåt fint och sen minns jag inget mer förrän driftsingenjören stod över mig och vrålade i mitt öra (det måste man göra på kallsmedjan för att bli hörd) ”sitter han och sover på arbetstid!!” Jag vacklade upp som i en dröm innan jag fattade var jag var, och han ut som ett skott till fackordföraren Karl-Erik. Nu blev det inga efterföljder av detta. Karl-Erik talade väl förnuft med ingenjörn, som väl inte heller var helt omedgörlig när stundens hetta lagt sig. Jag hörde långt senare att de tydligen kommit överens om att det inte gick att gå ed på att inte samma sak kunde hända dem själva om de skulle vistas hela dagen i detta rytmiska inferno.

Knut Adolfsson, ställare på maskin nr 8
(foto: privat)

Stig Åström, kallsmed. 1985
(foto privat)

Ibland hade man som kallsmed ärende bort till ställarkammarn. Det var en klyp som skulle ställas in, nåt verktyg som skulle justeras eller nån fjäder som måste bytas. Men där var också Bergil med ordspråksboken. Historier hann man ju alltid med att berätta och när arbetet flöt på blev det prat om nytt och gammalt.

Det Bergil var ute efter med sin bok var roliga felsägningar. Ja, det var ju inte bara han. Göran, äldst i en brödratrio på kallsmedjan, var en fena både på att snappa upp roligheter och att få maskinerna att gå perfekt. Lars-Inge i Ekebol var också  på hugget, både i ställarjobbet och med den där boken.

Bergil lär vara kvar. Lars-Inge gick tyvärr bort - alldeles för ung - för några år sedan. Men då - i mitten av 80-talet lekte livet för oss alla. Att hitta vägen till ett skratt var väl också ett smörjmedel i arbetet. I den där boken då, hamnade någons felsägning när han skulle beskriva ett skrik han hört i skogen eller vad det nu var, och det var så genomträngande att det ”gick genom bärg och men”! Och någon som skulle kommentera politiken fick inte till det med Feldt och Bildt, utan det blev  ”Bält och Filt”. Den boken blev fullskriven efter några år och togs fram för att plocka lite godbitar vid högtidliga tillfällen.

Nu har det gått över tjugo år sen jag senast jobbade i Kallsmedjan. I mitt jobb som lärare händer det att jag får undervisa barn och barnbarn till mina goda arbetskamrater från den tiden. Det är roligt och värmande att de banden finns.

1986: Den yngre generationen
(foto: Vi Båtägare)

1986: Det gamla gardet
(foto: Vi Båtägare)

Länkar med Mustadforsanknytning:
Mustadfors Bruk på Wikipedia
1870: bild av Katrineholms Bruk, som det hette innan Mustad etablerade sig ca 1897.
Mustad International Group
Företaget Jungheinrich truck berättar om sin kund Mustadfors Bruk
Diskussion i media om Mustadfors Bruk för 10 år sedan - Dagens Arbete om långtgående konsekvenser av lönesättningen vid Mustadfors Bruk (februari 2003).
Provinstidningen Dalsland om Mustadfors Bruk 2013

Om central remdrift och dess historia.

Källor:
Jungheinrich truck. Hemsida. "Mustadfors Brik AB". Internet: http://www.jungheinrich.se/sv/se/index-se/press-information/kundreferenser/mustadfors-bruks-ab
Schön, Ebbe: Folktrons År: Mickelsmäss eller Mikaelidagen. Internet: http://www.edu.linkoping.se/museum/mickelsmass.htm
Vi Båtägare nr 6/87 (scannade urklipp)

.

Februariförnimmelse

foto DD 2012 08 14

Nu löser solen sitt blonda hår 

i den första gryningens timma 

och breder det ut över markens vår 

där tusende blommor glimma. 

Hon väter det tankfull i svalkande dagg, 

i blommornas fuktiga gömmen, 

hon lossar det varligt från rosornas tagg, 

men tveksamt, förströdd, som i drömmen. 

 Hon låter det smeka skog och äng, 

hon låter det fara för vinden. 

Nu smeker det barnen i deras säng 

och de gamla på skrovliga kinden. 

Men hennes tanke är borta från allt; 

vad kan denna glädje väl båta? 

Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt 

förstora det levandes gåta. 

Hon löser sitt hår och breder det ut 

i morgonens saliga timma; 

och drömmer bland världar som gått förut 

och nya som längtande glimma. 

 Pär Lagerkvist

Solens spel på köksväggen en augustidag 2012
foto DD

Världar av is: Fireflies på Not Quite

Uppe på scen ett tjugotal stolar för publiken. Nere i lokalen ett scengolv med tolv stapelbara drickbackar och en rävboa. Här utspelas en undergång. Solen kanske redan har slocknat. Om sju minuter får vi veta eftersom det tar den tiden för det sista mörkret att med ljusets hastighet nå jorden.

Teatergruppen penny pick a dolls föreställning Fireflies har spelats i Plymouth och i Göteorg. På Not Quite i Fengersfors utspelas föreställningen i realtid i Oceanhallens isande decemberkyla. Publiken väl påpälsad. På scengolvet gestaltas människors försök att överleva i en värld utan värme. I en värld där jagets sårbara rum måste skyddas av hårda skal blir överlevnad att göra sig hård, och i denna kvälls unika teatermiljö accentueras den hårdheten som en känslans iskyla i människors relationer.

Not Quite i Fengersfors

I ett eftersnack i det närbelägna brukskaféets starkt kontrasterande värme från en rödglödgad järnkamin säger gruppens Joel Ödmann att just detta uttryck av känslans is blev mycket annorlunda här jämfört med tidigare föreställningar av pjäsen. Föreställningen har sin upprinnelse i hamnstaden Plymouth i England där gruppen penny pick a doll först träffades som studerande vid universitetet där. Det som började som dramateoretiska diskussioner och analyser, har utvecklats till en scenpraktik där det fysiska uttrycket är viktigt och där modet att inte bli övertydlig med sitt budskap ger åskådaren den frihet som gör teaterupplevelsen till ett kreativt nöje. I Oceansalen i Fengersfors skapade det modet och den friheten nya dimensioner som överraskade såväl skådespelare som publik.


Fireflies
av Penny pick a doll
Manus Erika Lindahl
På scen:
Anna Nordmark
Joel Ödmann
Erika Lindahl
Johanna Malm

Penny pick a doll hemsida

kommentarer välkomnas



.

Budalen: en lektion i vetenskap

Det gamla grindhålet, väl igenvuxet. Foto DD

Någon gång händer det intressanta saker när jag publicerar mina blogginlägg, som till exempel nu när jag skrivit om Budalen och mina försök att hitta fakta kring de fantasieggande stenmurarna däruppe i Solviksskogen. Jag började ju så småningom komma något vettigt på spåren när jag fick tipset av Monica Åhlund i Taxviken om böckerna om torpen i Laxarby som Björn A. Nelson skrivit.

Mina försök där illustrerar, tycker jag, hur forskning och även vetenskap fungerar. Med ett mysterium, med lösryckt information, med mer eller mindre intelligenta gissningar skapar man sig teorier. Så gör vetenskapsmän i alla forskningsdiscipliner, så gör charlataner också, alkemister och stjärntydare likaså. Det vetenskapliga kommer in i bilden när man låter sin teori utsättas för falsifiering och jämförelse med annan information. Jag kunde ha samlat ihop hur mycket bevis som helst för mina första trevande teorier om Johannes Bryntesson i Budalen, men det var när jag publicerade mina delvis galna tankar och därmed gav möjligheten till falsifiering som intressanta saker började hända.

Det kom mail med uppgifter som kompletterar och klargör vilka som faktiskt bodde i Budalen, brukade dess mark, och vem det var som lade upp stenmurarna där. Meddelandet är skrivet av en nutida släkting till Johannes Bryntesson eller “Dansken i Budalen”. Denne Johannes Bryntesson var född den 30 januari 1826 i Kallhem. Han var gift med Märta Johannesdotter. Märta var född den 13 november 1819 i Solvik.  Detta var hennes andra gifte. Johannes gick bort vid 72 års ålder den 23 april 1898, medan Märta, nu änka för andra gången, var inne på sitt 84:e levnadsår då hon gick bort den 23 februari 1903. Den av döttrarna, vars berättelse om barndomen på Budalen refererats i Dalslänningen hette Anna-Kajsa. Hon var född 1855, blev småskolelärarinna, och ättlingar till henne lever i trakterna den dag som idag är.

Medan minnet av den andre Johannes Bryntesson - amerikafararen och lönnkrögaren från Grimserud - bleknar bort i svenskbygderna i Wisconsin, börjar minnet av budalstorparen Johannes Bryntesson få en tydligare framtoning. Samtidigt som det alltså kommit tydliga fakta på bordet, är det lika tydligt att viktiga fakta kanske för alltid är höljda i dunkel. Så är det för vetenskapen i alla dess former. När nya teorier kan accepteras som sanning, framträder nya outforskade områden att fantisera kring, att hitta ledtrådar och gissningar kring och att söka och - kanske - finna. I det outforskade området brukar fiktionen och berättandet ha sin berättigade plats. I berättelsen om Johannes Bryntesson i Budalen återstår för mig det stora mysteriet och frågan varför. Blomman av sin ungdom, kraften av sin mannaålder och den sega uthålligheten ända in i ålderdomen lade han ned i dessa stenmurar. Vad fick honom till detta? Vilken drivkraft inom honom gav upphov till detta livsverk?

Källor:
mail från Willy Eliasson, ordförande i Laxarby hembygdsförening, 2012-11-04  och 2012-11-17
Laxarby socken, bok om Laxarby historia utgiven av Laxarby hembygdsförening.

.

Fortsättning om Budalen

I sin bok Ur Laxarby sockens historia: del 1 TORPARE BACKSTUGUSITTARE OCH INHYSE berättar Björn A. Nelson om torpbebyggelsen i olika delar av Laxarby socken. Noga går han igenom vilka personer som har bott på varje torp, ibland ända från 1600-talet och fram till modern tid.

Det är spännande läsning, där individer träder fram ur mängden av människor som levt och arbetat och dött i skogsbygdernas många torpställen. Man får en bild av den oerhörda fattigdomen och av de mångas hjälpsamhet gentemot dem som i svåra tider kom att stå helt utan försörjning, även när den egna försörjningen var långt ifrån säkrad. För den, som likt mig, har varit mycket ute i skogarna i Laxarby och där kommit förbi husgrunder, torpruiner och kvarvarande torpstugor är denna bok av särskilt intresse. Dess berättelser ger fästpunkter och verklighetsanknytning åt fantasier och spekulationer, samtidigt som de skapar grogrund för fantasins fortsatta utflykter.

I Nelsons bok bringas klarhet i gåtor och villospår som man så lätt råkar i när man forskar i historien kring arbetande och fattiga människors liv och vardag. Källorna är få och spridda och kräver mycket arbete för den som vill ta reda på något.

Detta är vägen till Budalen
(foto: Eva Dickson)

Tag till exempel mitt lilla forskningsförsök kring Johannes Bryntesson i Budalen i Solvik, som jag publicerade här på min blog häromdagen. Det låg rätt mycket arbete bakom de fakta jag trodde mig ha hittat. När jag i en källa fått uppgiften att denne torpare Bryntesson i Budalen var född 1833 och sedan i en annan källa hittade en Johannes Bryntesson i Solvik född 1833, tog jag felaktigt för givet att det inte inom samma trakt föddes två gossar med detta namn samma år.

I Nelsons bok visar det sig att så visst kan ha varit fallet. På Grimserud, som också är ett torp under Solviks gård föddes den Johannes Bryntesson, som jag fann uppgifter om i det amerikanska immigrantregistret. Om honom berättar Nelson intressanta ting. Innan han, 38 år gammal, gav upp odlarmödan i nödårens Sverige, lyckades han som backstugusittare få ihop medel till att friköpa delar av Grimserud och på så vis bli hemmansägare. Hur han fick ihop de pengarna skulle kunna vara en gåta. Visserligen var marken ”väl tjänlig för uppodling” (95). Grimserudstorpen hade också brukats minst sen början av 1700-talet, vilket borde vara en garanti för att det gick att livnära sig där. Dock var det svårt att få ut något mer än till den egna dagsförsörjningen. Emellertid löser nog Nelson denna gåta genom sina noggranna källstudier. I ett tingsprotokoll hittar han uppgiften att denne Johannes Bryntesson dömts till böter för olaga brännvinshantering, vilket innebär att han drivit en lönnkrog ute på Grimserud.

Men det fanns alltså ytterligare en Johannes Bryntesson i grannskapet, årsbarn och namne med den ovan nämnde odlaren, lönnkrögaren och amerikafararen. I Kallhem, uppåt Skifors, föddes denne unge man. Han tjänte dräng på Solviks gård och fick öga för änkan Märta Bengtsson på Budalen. Hennes förste man, Bryngel, drunknade i tjärnet invid sitt torp och hon blev lämnad ensam med fyra barn. Och här börjar det jag minns att jag läst i Dalslänningen för länge sedan och det jag hörde av min arbetskamrat på Mustadfors omkring 1980 att stämma med källorna. Johannes och Märta fick fyra döttrar. 1854 ingicks giftermålet och någon av dessa döttrar kan ju vid ca 70 års ålder någon gång på 20-talet ha låtit sig intervjuas om sin barndom på torpet Budalen. Att Johannes kallades ”Dansken” bekräftas av Nelson, som vågar sig på gissningen att smeknamnet möjligen kan ha att göra med att Bryntesson på något sätt varit delaktig i byggandet av torpet Danmark, som också lydde under Solvik.

Om denne Johannes Bryntesson är den som lagt upp den märkliga stenmuren som går runt Budalstorpets ägor, har han möjligen haft den tid som krävdes för detta. I 44 år brukade han torpet och fram på 1880-talet hade han ännu de hemmavarande döttrarna Johanna, Anna Cajsa, Kristina och Matilda till hjälp. Dessutom hade han nog stenförråd så det räckte. Torpets förste brukare, den sjuklige och synskadade Jan Svensson, som brukade torpet i 35 år, lär nämligen ha lagt upp mängder av spridda rösen när han bröt sten på inägorna.

Ruinerna eggar
den nutida vandrarens fantasi
(foto: DD)

Nu har Budalens åkertegar sedan länge tagits över av skogsodlarna, vilkas kanske mindre mödosamma arbete möjligen kan vara att föredra framför det nedbrytande slitet på mager odlingsmark. Ändå finns det mycket att utforska om hur människor faktiskt arbetat under ofta hopplösa förhållanden och på något sätt lyckats skapa ett liv där det knappast skulle tyckas möjligt. Något om detta lyckas Björn A. Nelson spåra, och kanske skapar hans bok intresse för att forska vidare i människans försök att inte bara överleva utan också att bygga och hitta mening i sitt eget liv.

Källa: Björn A. Nelson: Ur Laxarby sockens historia, del 1. 1979
(Om Budalen och dess åbor läser du på sid 97 - 99)

Ett tack till Monica Åhlund, som tipsade mig om Nelsons bok.


.

Budalsbondens monument

1982: Eva Dickson vid en av Budalens stenmurar
(foto: DD)

Skorstensruinen 1982
ett "balanskonstverk"
(foto: DD)

DDs anteckning från 1982

Det finns en berättelse om en man på torpet Budalen i Solvik, Laxarby socken, som runt sitt hemman ute i skogen lade upp en stenmur av ovanliga dimensioner. Mannen, som lär ha hetat Johannes Bryntesson och var född 1833, omgärdade hela sitt ställe, inklusive åkrar, ängar, mangårdsbyggnad och allt med en ofantlig stenmur (man ser på fotot ovan att muren når brösthöjd på en normalvuxen person). Det berättas också att han hade hela sin familj att se till att han ständigt var försedd med ett lager av sten i sitt ständigt pågående stenläggningsarbete. I tidningen Dalsläningen läste jag en gång att en dotter, som kring 1920 tillfrågats om sin barndom på gården, hade berättat att barnen vintertid fick släpa ihop sten från olika ställen runt den lilla sjön och lägga dem i rösen på isen i väntan på att pappan skulle komma med häst och kälke och hämta in dem till land. En vinter hade töväder och vårens ankomst infallit ovanligt tidigt. Pappan hade då till sin förtvivlan fått se många av de små stenrösena sjunka genom isen. Flickan själv hade blivit glad, eftersom hon tänkte att hon skulle slippa tillbringa sommaren med att släpa sten från stranden upp till pappan som ju då inte hade så mycket material till sitt projekt.

Samma skorstensruin idag, 30 år senare
(foto: DD)

När jag på 1980-talet flyttade till Dalsland med min familj, var skogsutflykter i svamp- och bärmarker ett återkommande nöje, vilket det fortfarande är. Det var spännande då att upptäcka hur många små övergivna boställen det finns ute i skogarna. Överallt stötte man på husgrunder. Ofta fann man även mer eller mindre väl bevarade stugor och det var fantasieggande att hitta resterna av en trädgård, något gammalt fruktträd, ett vildvuxet syrénsnår, förvildade trädgårdsblommor, stengärdesgårdar, redskap och andra spår som förde tankarna till dem som befolkat platsen och som levt sina liv med sorger, möda och glädjeämnen där.

2012: En bräckligare balansakt
(foto: DD)

     På Mustadfors Bruk, där jag arbetade då, berättade en arbetskamrat om de märkliga stenanläggningarna som fanns i skogen nära där han själv var barnfödd. I sin barndom hade han ägnat mycket tid åt att gå runt och sälja fröer i de små gårdar och skogsboställen som då, på 1930-talet i många fall ännu var bebodda, så när jag frågade, var han var väl förtrogen både med gårdsnamn och med vilka som bott på de olika ställena. Han hade också stött på det då sedan länge övergivna stället med de bastanta stenmurarna. Han berättade att den siste brukaren av någon anledning kallades ”Dansken” och att om man letade lite noga skulle man säkert fortfarande kunna hitta den skifferskorsten som var kvar efter boningshuset och säkert även resterna av den smedja som mannen byggt in i en av sina stora stenmurar.

2012: Budalsbondens smedja, ässjan ses längst in.
(foto: DD)

Detta blev ett återkommande utflyktsmål. Man får vandra några kilometer längs en bomförsedd men välhållen skogsbilväg. Vägen går förbi en brusande bäck och några små sjöar Innan man är framme. Under de drygt trettio åren i Dalsland har det kanske blivit ca 5 besök. Nu var det länge sen, men i lördags var jag där med en vandrarkollega. Hemkommen fick jag för mig att jag skulle försöka hitta lite fakta om det här stället, och det nämns i en redogörelse för en torpvandring 2008. Annars tycks det magert med informationen. Dock hittade jag uppgifter i ett amerikanskt immigrationsregister om denne man som sagts ha varit ställets siste brukare, men här börjar också uppgifterna att gå isär.

I redogörelsen för 2008 års torpvandring står det så här: ”Torpet bröts upp i början av 1800-talet. Den siste brukaren Johannes Bryntesson kallad ”Dansken” dog 1898. Torpet omges av långa och höga stenmurar som vittnar om ett noggrant och idogt arbete.” Här får man ju intryck av att denne brukare dog på sin post efter många år av idogt arbete med stenmurarna. I immigrantregistret är bilden en annan. Det står förvisso följande: ” Johannes Bryntesson was born on 13 July 1833 in Laxarby, Dalsland, P, SE.”  Det uppges också att han var gift med Maria Svensdotter, även hon född i Laxarby, och i en annan källa hittar jag en uppgift att deras giftermål skedde den 28 december 1856. Det som emellertid förvirrar begreppen är att Johannes Bryntesson och hans familj som flyttade till gården i Solvik 1866, redan 1870 lämnade gården för att ett år senare emigrera till Jackson County i Wisconsin.

2012: Ingången till smedjan
(foto: DD)

Om denne Johannes Bryntesson i Solvik är den Johannes Bryntesson som också kallades ”Dansken”, är det troligt att det idoga arbetet med stenmurarna i huvudsak torde ha utförts av någon av hans företrädare på detta hemman.

En sak som ger upphov till ytterligare frågetecken är att det i emigrantregistret noteras att makarna Bryntesson i Solvik hade fyra söner födda mellan 1858 och 1866, medan någon dotter som skulle ha kunnat vara den berätterska som Dalsläningen refererat till inte nämns.

Som alltid med berättelser, tycker jag att man kan fråga sig vad som är sant och vad som är skröna eller förvanskade minnen. Utan samstämmiga källor måste man fråga sig om det ens har funnits någon verklig person Johannes Bryntesson, ”Dansken” kallad på detta stenmursomgärdade hemman. Men stenmurarna står där de står. Kanske är de resultatet av flera generationers arbete under de nästan 70 år som hemmanet ska ha brukats innan Johannes sägs ha tagit över.

1982: valvbåge i skiffer
(foto: DD)

Till slut undrar jag om sådana här berättelser, som den om den lilla flickan som gladdes åt att stenarna sjönk i djupet, bara är något som någon har drömt. Ett faktum kvarstår: mystiken kring dessa fästningsliknande stenmurar ute i öde skogen utmanar vår fantasi och vår nyfikenhet om hur och varför detta monument kommit till.

Källor:
Torpvandring Laxarby 2008
Rootsweb Ancestry.com: Johannes Bryntesson
Rootsweb Sweden-L Archives 

Du som sitter inne med upplysningar om Budalens historia, berättelser, eller kompletterande källmaterial - hör gärna av dig. Skriv en kommentar här eller maila David Dickson

Runt hela hemmanet sträcker sig denna kilometerlånga mur
(foto: DD)

Ett avsnitt av den halvannan meter höga muren
(foto: DD)