 |
| Utsiktspunkt I. Bautasten, Stafsinge (foto DD) |
Hur kan jag vara mig själv? Det frågade jag mig i ett blogginlägg nyligen. Spirea tog upp frågan och pekade på behovet av att ”hitta andrum från kunskapen”. Jag bejakade detta och ville mena att ”den inre kompassen” då skulle vara en kompetens att använda för att till exempel kunna göra sina egna val.
Att tala om ”mig själv” som en utgångspunkt för beslut och handling i livet är kanske inte helt självklart. På den tiden jag var som mest aktiv i mina akademiska studier (1987 - 97) var det problematiskt att påstå att mitt jag hade något slags centrum eller kärna som var bara jag och varifrån något man skulle kunna kalla genuint eller äkta skulle utgå. I postmodern eller poststrukturalistisk tolkning var det istället självklart att mitt själv var ett pussel av sociala intryck eller en mötesplats för sociala impulser. Det som jag uppfattade som mitt ”själv” sågs som en kombination av alla de intryck min hjärna samlat på sig - sinnesintryck, egna erfarenheter, men också de sätt att tolka och förstå, som min sociala omgivning stått för.
Denna syn på mig själv stämde bra med vad jag själv upplevt - att jag som person har många sidor, många möjliga sätt att vara mig själv, och att det som är jag i mångt och mycket kommer till som ett resultat av social påverkan.
Visst, det stämde bra att mitt jag är en mötesplats för sociala impulser som kommer till mig utifrån, men det var något som inte stämde. I den jaguppfattningen fanns ingen plats för något som var ”bara jag”. Ingen plats för beslut och handlingar som är ”genuint” mina egna. Hela mitt jag skulle vara en produkt av de kulturer jag lever i, av de normer jag gnuggas mot, av de idéströmningar och av den tidsanda som omger mig. Det fanns ingen plats för någon inifrån kommande impuls som kunde styra mina val i detta virrvarr av impulser - det fanns ingen plats för ”den inre kompassens kompetens” som skulle kunna göra det möjligt att välja en egen väg.
Men finns det då någon ”inre kompass”? Finns det någon del av mitt jag som bara har sitt ursprung inne i mig själv?
Jag frågade min syster Cecilia som är troende, och hon svarade Gud. Jag tittade på Nietzsche, och han menade att Gud är ytterligare en auktoritet utanför mig själv. En skadlig auktoritet, som avleder mig från att lita på mina inifrån kommande impulser. Jag läste den amerikanske filosofen Emerson, som var en av Niezsches inspirationskällor. Här anades en jagsyn som föregrep den postmoderna kalejdoskopuppfattningen med tillägget att jag har en helt egen inre tendens att ordna intrycken, kunskaperna - en tendens också att se - på mitt eget sätt. Nittionio procent av tiden ser jag genom de kunskapsperspektiv som ordnats för mig av andra. Dock, i benådade stunder - i utsatta situationer eller i sällsynta stunder av ro - kan de utifrån kommande kunskaperna och sociala impulserna skalas bort. En inre kärna av jaget kläs av och kan se världen och sig själv fritt från alla de färdiga raster och perspektiv som det annars omges av.
Sådana ögonblick av naken vakenhet och fritt seende är sällsynta och snart övergående. Men det jag då ser, anar och förstår blir kvar i mitt medvetande som mitt alldeles egna möte med tillvaron, och vetskapen att jag har ett alldeles eget öga, vetskapen att jag har ett öga som kan se på sitt eget vis - denna vetskap blir en kompass, en inre kompass som kan ge mig ro att välja min väg.
Jag pratar med min syster Cecilia om detta, och hon är lite förvånad över att jag inte vill kalla detta ”gud”. Jag står på mig att det finns en skillnad, men vi återkommer nog till det.
 |
| Utsiktspunkt II. Skrea Strand, Falkenberg (foto DD) |
Jag har också funderat lite på den här frågeställningen, det jag återkommer ständigt till är: vilket kom först, hönan eller ägget?
SvaraRaderaNaturligtvis blir vi formande av omgivningen, från det mest basala som hygien, kosthållning…Kort sagt det som är normativt för det sammanhang vi befinner oss i. Allt det vi får till oss genom detta formar oss som människor. Men kan det inte vara så, i alla fall till viss del att vi själva väljer vad det är vi tar till oss och vad vi förkastar?
Jag menar, vi blir dagligen bombarderade med nyheter, åsikter, resonemang om än det ena, än det andra och vi måste helt enkelt sålla för att inte bli överbelastade, det görs, tror jag utifrån det sociala sammanhang vi lever i men framförallt utifrån det jag tillgodogjort mig och behållit, genom min inre kompass? Till skillnad från Emerson så tror jag inte att jag jag ser världen i de festa fall genom de kunskaper jag lärt mig utan genom de kunskaper jag valt att ta till mig, genom min inre kompass.
Jag är övertygad om att vi har en inre kompass men om den skapas genom det vi matas med eller om den från början styr det vi väljer att ta till oss? Vet inte.
Det du skriver om "naken vakenhet" känns för mig som insikt som kan förstärka det magnetfält åt vilken min kompassnål pekar men den kan också få kompassnålen att bli osäker, att fladdra, ifrågasätta det min kompass strävar emot.
Ett stilla svammel i måndagskvällen