Opera på Bruket i ett scenkonstperspektiv: Vad var det som hände?

Svensk scenkonst idag tycks stå i ett vägskäl. Det intrycket fick jag när jag lyssnade på programmet Scensommar i P1 i fredags. De stora institutionsscenerna sätter upp klassiker. En mängd småscener och lokala grupper experimenterar och sätter upp ögonblicksteater, utforskande teater, angelägen teater, problemteater. Instutitionsteatrarna hoppas på att tjäna pengar. Småscenerna hoppas på kulturbidrag.

När Jenny Aschenbrenner och Jenny Tellman i programmet Scensommar ställde frågan ”ska teatern bevara traditionen eller bryta ny mark” visade de att det inte är så enkelt som att klassiker är traditionsbevarande och experimentteater bryter ny mark. Att förnya och att bryta normer har nämligen blivit ”en sliten gest”.

I programmet talade man om ”Makten” som i alla tider fungerat ”konserverande” och förtryckande. Säkert är det så även nu, men kanske på ett nytt sätt. Makten, sades det, är idag inte ”repressiv”. Makten säger istället: ”våga bryta normer”.

Varför det är så är nog ett stort ämne i sig, men i den andan bryter teatern idag normerna, till exempel för vem som får synas på scen. Alltså ges idag de marginaliserade plats på scen och i programmet nämnde man invandrare, kvinnor, funktionshindrade som grupper vilka idag ges sådant utrymme. På liknande sätt söker teatern idag bryta den klassiska normen om att alltid anknyta till allmänmänskliga frågor och konflikter när man lyfter fram problem med till exempel lokal anknytning.

”Problemteater” kan på det viset bryta traditionella normer. Samtidigt ligger det emellertid en risk i att följa påbudet om att vara normbrytande. Mobbningstema, empatitema blir lätt klichéer. Teatern blir ”nyttoteater” och publiken lär sig att acceptera hur man bör bete sig och vilka nya normer som ska gälla. Om känslan empati verkligen infinner sig är dock en helt annan sak.

Scenkonstens kärna

Hamlet: Publiken vet utgången

När normbrytande i sig blir ett påbud och när påbudsteater ställer sig ivägen för publikens upplevelse, har den klassiska teatern visat sig ha vissa starka sidor. Visserligen vet publiken vanligtvis utgången av dramat, vilket kan skapa ett slags ”bekräftelseteater” utan överraskningsmoment där man precis som i påbudsteatern går miste om det som är scenkonstens kärna, nämligen upplevelsen av en berättelse. I programmet nämnde man operan som ett typexempel där man snarare än att uppleva det som berättas, snarare beundrar prestationen vid ett ovanligt vackert höga C. Styrkan hos den klassiska teatern är dock just den trygghet som ligger i det faktum att man faktiskt vet hur det ska gå. Detta gör att man från början har förstått den konflikt som gestaltas och kan ägna sig helt åt att ta till sig upplevelsens känslor och hänge sig åt dem.

Balansakt på slak lina
Spanjoren Alexander Weibel spelar fiol

 Oavsett om scenkonstens aktörer vill det eller inte visar det sig alltså att konstformen i sig alltid balanserar på slak lina mellan revolt och underkastelse vis-à-vis de normer som härskar i tiden. I alla lägen är det så. Det är inte bara den som oreflekterat för den klassiska traditionen vidare som böjer sig för givna normer. Den som vill skapa förändring kan inte heller vara säker på att inte vara fånge, till exempel i sin samtids rigida krav på flexibilitet. I P1-programmet Scensommar framgick det att oavsett om man vill bevara eller revolutionera är det viljan att berätta som skapar publikens upplevelser. Denna vilja att berätta kan utmana eller bekräfta publikens föreställningar och tankemönster, men om den vill skapa en upplevelse som berör måste den också ge frihet åt publiken att uppleva själv.

En fråga som programmet i fredags gav upphov till är om scenkonsten i Sverige förmår att berätta och om scenkonstens berättande förmår att skapa upplevelse som berör. Utifrån denna fråga blev jag inspirerad att gå tillbaka till en egen stor scendramatisk upplevelse  där jag själv var medverkande.  Det var ett försök i operagenren där viljan att beröra var en av drivkrafterna för aktörer och scenskapare.

Den första veckan i juli gav Opera på Bruket i Fengersfors i Dalsland tre föreställningar av den egenproducerade operaföreställningen Våra vita ägg. Själv sjöng jag i tenorstämman i kören och upplevde föreställningen från ett helt annat perspektiv än publiken, men fyra gånger inklusive generalrepetitionen fick jag uppleva denna föreställning så att säga inifrån.

Lina Ekdahl
"Varför är jag inte pigg"

En klassisk version av Verdis Macbeth: Häxkören

I en månad nu har jag undrat vad som egentligen hände och vad vi egentligen gjorde när vi gjorde operaföreställningen Våra vita ägg. På ett sätt var det säkert möjligt att uppleva föreställningen som en konsert med en kavalkad av klassiska operastycken av Verdi och Händel tillsammans med traditionella mässor av Fauré, Puccini och Schubert. Samtidigt var det nog svårt att inte låta sig fångas av Lina Ekdahls suggestiva uppläsning av sina dikter, vilka löpte som en långrev genom föreställningen - en tematisk röd tråd om spänningar mellan omgivningens krav och tilliten till självets inre kompass.

"Crucifixus"
ur Messa di Gloria
av Puccini
Kattugglan bärs ut
i sorgeprocession

Herrkören sjunger "Zitti zitti"
ur Verdis Rigoletto
till dikten Nuförtiden
"Vi har så mycket att prata om"

Förstärkt av en stiliserad kostymering och en relativt enkel men ömsom stillsamt ömsom intensivt talande koreografi tog nog temat tag i de flesta i publiken, fast på olika sätt. Vid de första två föreställningarna var publiken andäktig. Som om det handlat om en predikan avstod man från applåder mellan de olika inslagen. Samtidigt uppfattade man från scen en uppmärksam stillhet som efter slutscenen bröts av stående ovationsartade applåder. Varför publiken uppträdde helt annorlunda vid den sista föreställningen vet jag inte, men eftersom man då applåderade i stort sett varje nummer och även dikterna, blev det en helt annan föreställning - kanske mer som en glädjefull temakonsert.

Som deltagare är jag jävig och ska därför inte dra alltför långtgående slutsatser av vad det var som egentligen hände. Andra deltagare har uppfattat projektet och föreställningen annorlunda än jag. Publiken är säkert inte heller enhetlig i sina upplevelser av denna speciella opera. Jag tror emellertid att regissören Karl Ekdahl, som fungerade som dialogpartner för manus- och regiduon Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén, hade en poäng som är värd att följa upp när han sa att detta är avantgardistisk opera av idag. Med sin kombination av klassisk opera och nutida vardagsnära poesi har Våra vita ägg kanske lyckats med den balansakt mellan att ”bevara traditionen eller bryta ny mark” som efterfrågades i P1-programmet Scensommar. Kanske lyckades Våra vita ägg då också med en form för att berätta och beröra. Kanske gavs publiken frihet att uppleva själv, och kanske var detta ett viktigt försök att göra musikdramatisk scenkonst på ett nytt sätt.

Crime and forgiveness revisited

Remember - yes, but how?

A few weeks ago I wrote about the need to forgive and about the impossibility and the necessity of forgiving the unforgivable. This was on the 9th of July 2011.

I wrote about an unforgivable act, done by German troops on June 10, 1944. The killing of almost all the inhabitants in the small French town Oradour-sûr-Glâne. After having called them all to gather on the town square the German troops killed 642 men, women and children. Many were taken to the church and burnt to death when the church was set on fire. People were shot. Infants were killed by being smacked against a wall. Very few people managed to escape.

My mother’s novel Oradour (1958) which I had recently reread, gave, as I thought, an important perspective on the atrocious crime committed in Oradour. The novel describes the revenge taken by one of the survivors who murders a young German tourist in Oradour after the war. It pictures this murderer’s way towards understanding a dilemma that leads him to suicide: his own incapacity to forgive and the necessity of forgiving if life is to be worth living.

In the novel forgiveness is not about excusing the act or understanding the motives. Forgiveness is not about forgetting. Forgiveness is to understand what the perpetrator has done, both to others and to himself. Forgiveness is to see my own thirst for revenge, to understand what IT could do to others and to myself and to allow my knowledge about this to let me find ways of remembering that do not destroy life.

In order to go on with your own life after experiencing a calamity, you need to find a way of freeing yourself from it. The survivor who murdered the German tourist never found a way of freeing himself from the experience of the catastrophe. In the beginning of his farewell letter to his closest friend, he writes: ”You have your life, Marcel, and you must live. You must not take my death too much to heart. You know that I haven’t really lived since June 10 1944.”

An official website about the Oradour massacre in 1944.

LITTERATUR: Var hittar du det vakna skrivandet?

Var hittar du det vakna skrivandet? Jag hittar det, till exempel, hos den finlandssvenska författaren Susanne Ringell.

I Susanne Ringells berättande finns inga måsten. Överallt i mediabruset andas annars en förljugenhet, eller är det kanske en räddhågsenhet  som går ut på att man ska vara positiv. Man ska sälja sig som kreativ och lösningsbenägen, man ska säga och göra de rätta sakerna, som ska leda till resultat. Detta anas ofta också hos dem som försöker befria sig från tidens normkrav. Men inte så hos Susanne Ringell. Lyssna till exempel till hennes ofödda själ i novellen ”Intrigen”, ett foster som nyktert betraktar sin mamma och väljer att inte låta sig födas:

”Dessutom hade jag inte lust, jag hade lust också till annat. Vi ofödda skulle ha rosettåkning på Vintergatan till sfäreras musik och det brukar vara roligt, jag hade plötsligt bråttom till den begivenheten.” (22)

Så ansvarsfritt och fritt från alla krav kan Ringell uttrycka sig. Men inte ansvarslöst. Hon iakttar, registrerar och gör det med ansvaret hos den som ger det spektrum av impulser och intryck som läsarens självständiga varseblivning kräver. I kortnovellen ”Kvällar i Kavalla” gör hon en sån beskrivning av den ensamme mannen som sitter vid ett vickande bord med ett mjölkaktigt glas ouzo framför sig:

”Han har blå ögon, det är blå timman som har djupnat i hans blick. Det är förgätmigejen som genomsyrar varje cell. Han är en av de sista av sitt slag, han är en folkspillra. Han är bulgar men inte bulgar. Han är turk men inte turk. Han är grek och traker, rom och makedonier men ingenting av detta, han är pomak. Han är turkisk muslim som talar bulgariska. Han är bulgarisk turk som talar muslimska. I Turkiet är han ett skällsord. I övriga världen är han just ingenting, han finns inte. Hans blonda hår och blå ögon är en amsaga kring östra Medelhavet. Undangömda bergsbyar är hans sista rike.” (29)

I novellsamlingen Vattnen från 2010 är en sorts vakenhet utan färdiga svar det som väcker impulsen att läsa, och där finns en spänning i detta som driver den impulsen vidare. Livet är helt enkelt så väglöst och så sårbart som det är. Intet, döden, katastrofen, finns bland flera vägar, men liksom fallet är i ”Intrigen”, är vägvalet inte en fråga om att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas.

Det är sällan jag hittar nutida litteratur som verkligen undersöker förutsättningarna för liv och död i samtiden. Det är sällan jag hittar litteratur som inte antingen har en färdig agenda eller hopplöst ältar skrivkramp eller moralisk uppgivenhet. Jag tycker att Susanne Ringell visar väg för nutida skrivande när hon distanserar sig från färdiga normer och istället iakttar och vaket förmedlar det hon ser. Du som läser detta - var hittar du det vakna skrivandet?

Ringell, Susanne. Vattnen: noveller. Helsingfors: Söderströms, 2010.

Recension (GP) av Vattnen.
Recension SvD.

Sorg, Hat, Hämnd, Förlåtelse

Man hör det så ofta i samband med folkmord och krigsförbrytelser. Man hörde det vid slutet av Första Världskriget. Man hörde det vid fredsslutet efter Andra Världskriget. Man hör det ännu när man talar om Förintelsen.

Glöm aldrig. Aldrig mer.

Man hör det med hänvisning till Sharpvillemassakern i Sydafrika. Man hör det med hänvisning till striderna och attentaten i Nordirland. Senast jag hörde det var när Ratko Mladic talade om historiska förbrytelser begångna mot det serbiska folket. För inte så längesen hörde jag det också sägas om Israels bombningar av Gaza 2009.

Glöm aldrig. Aldrig mer.

Vad betyder dessa utfästelser?
Vad är det man inte får glömma för att förbrytelser som Förintelsen och Gaza 2009 inte ska upprepas?
Vad är det man måste komma ihåg?

Läser - igen - min mammas roman Oradour (1958).

Céline-Marie Dickson 1966

Den lilla staden Oradour förstördes av tysk trupp en dag i juni 1944. De flesta av stadens invånare dödades. Fem år tidigare hade min mamma senast besökt staden tillsammans med sin franske morbror.

Körsbärsplockning utanför Oradour 1929

Kommer ihåg att jag hjälpte henne läsa korrektur när boken skulle ges ut.
Nu ger den mig följande tankar:


Finns det något gott hos människan?
Finns det något gott hos de nazister som utförde illdåd som detta?
Finns det något gott hos rövaren på korset?
Finns det något gott hos dem som förorsakar mig lidande?
Svaret på de frågorna bestämmer vad det är jag måste komma ihåg - vad det är jag inte får glömma.

I romanen Oradour är det inte bara tron på existensen av något gott hos människan, hos nazisten, hos rövaren, hos mitt hatobjekt som ligger i vågskålen.
En lika stor fråga är om jag själv har det i mig att vilja förlåta, eller om jag hellre väljer att ”leva kvar i mina fruktansvärda minnen”.
Är det detta jag aldrig får glömma?

I denna roman ställs frågan:
Hur förlåter jag?
Vad betyder det att förlåta?

Och den får mig att själv undra: Hur förlåter jag?

Att förlåta är inte att glömma.
Att förlåta är att lämna.
Ordet förlåta betyder i sig att lämna. Att lämna bakom sig.

Att lämna bakom sig.
Om man lämnar något bakom sig - innebär det att det man lämnar får en plats?
Man lämnar det där.
Det finns alltid där.
Jag kan alltid komma tillbaka till det, men det finns inte alltid med mig.
Det finns inte alltid med mig och det styr inte alltid mina tankar.
Det styr inte alltid mina känslor.
Det styr inte alltid mina handlingar.

Vad betyder det att förlåta Oradour?
Vad betyder det att förlåta Förintelsen?
Vad betyder det att förlåta Gaza 2009?

I romanen Oradour är förlåtelsen både en nödvändighet och en omöjlighet.
Och den väcker frågor idag.
Kan Israel lämna Förintelsen bakom sig?
Kan Palestina lämna Gaza 2009 bakom sig?
Vad är det vi aldrig får glömma?

Låna: http://libris.kb.se/bib/1177358 

Köpa: http://www.bokstugan.se/bok/19832.html

(Läs också på denna blogg om Céline-Marie Dicksons roman Synrand.)

Behövs Humaniora?

Vad är humaniora?
Humaniora är kunskap om människors liv.

Vem behöver kunskap om människors liv?
Vem behöver inte kunskap om människors liv?

Humaniora är också kunskap och färdigheter i mänsklig uttrycksförmåga.
Vem behöver kunskap och färdighet i mänsklig uttrycksförmåga?
Vem behöver inte sådan kunskap?

Vad är mänsklig uttrycksförmåga?
Att berätta, att beskriva, att avbilda, att rita, forma, måla, sjunga, tala, gestikulera, skriva.

Att studera hur människor berättar, beskriver, avbildar, ritar, formar, målar, sjunger, talar, gestikulerar, skriver är att lära känna den verklighet man själv och andra lever i.

Alla människor behöver kunskaper om den verklighet man själv och andra lever i.

Den som specialiserar sig för att studera ett område av mänsklig uttrycksförmåga bidrar till den samlade kunskapen om människors liv.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om de berättelser, beskrivningar, bilder, former, sånger som formas av och som formar människors liv i olika tider och kulturer.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om de berättelser, beskrivningar, bilder, former, sånger som utgör en del i ungdomars, pensionärers, forskares, politikers, löntagares, näringslivsexperters, jordbrukares, föräldrars, arbetslösas, och alla andras liv.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om Harry Potter liksom kunskap om Stefan Fölsters sätt att berätta och beskriva sin verklighet.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om goda som dåliga, rika som fattiga exempel på mänsklig uttrycksförmåga.

Humaniora skapar förutsättningar för den som självständigt vill kunna orientera sig i den värld hon eller han lever i.

Humaniora skapar förutsättningar för den som självständigt och begripligt vill kunna uttrycka det som är värt att berätta, beskriva, avbilda, rita, forma, måla, sjunga, säga, visa eller skriva.

Behövs humaniora?

.

VÅRA VITA ÄGG: En konstnärlig balansakt mellan högstämdhet och vardagsverklighet

Opera på Bruket är en årligt återkommande operasatsning i Fengersfors i Dalsland, där den lokala vokalensemblen Not Quiet nu 2011 för femte året givit en operaföreställning i de brukslokaler där konstnärsgruppen Not Quite har skapat ett kulturcentrum. Vokalensemblen Not Quiet har i år satt upp en egenproducerad operaföreställning med musikalisk utgångspunkt i klassiska mässor och traditionell operamusik och med tematisk utgångspunkt i poeten Lina Ekdahls dikter. I föreställningen medverkade Lina Ekdahl som uppläsare i samspel med klassiska körstycken. 


Föreställningen spelades på Fengersfors Bruk, Åmål 1, 2 och 3 juli 2011.


De första idéerna inför årets Opera på Bruket föddes ur de kreativa idékrockar som uppstod när Not Quiet vokalensemble förberedde förra årets operettföreställning av En natt i Venedig. Kärleken till den traditionella operans starka känslouttryck fanns grundmurad i kören. Samtidigt fanns en undran över operagenrens begränsningar och möjligheter - om operagenren kunde vara en aktiv konstform i nuet, om den kunde förmås att gestalta dagens verklighet, dagens känslor och konflikter.

Not Quiet Vokalensemble hade då tre operasatsningar bakom sig. Från att ha börjat i helt liten skala och med enklast möjliga scenografi hade man nu ett musikaliskt och konstnärligt helhetsgrepp som kombinerade skaparglädje och kvalitetskrav. Med ett öga på den klassiska operans olika uttryck i aktuella scenuppsättningar, och ett annat öga på skilda försök att experimentera med opera som uttrycksform i nuet, blev körföreningen tidvis och bitvis ett forum för nya idéer kring operaskapande.

Inför föreställningen av En natt i Venedig togs ett av många steg i
 körens utveckling när man engagerade operasångerskan Ulrika Nilsson i en heldagskurs i scenisk gestaltning för körens medlemmar. Ulrika frilansar som operasopran. Hon har tidigare sjungit i Opera på Bruket och var just våren 2010 engagerad vid Stockholms Folkoperas uppsättning av Kurt Weills Silversjön, som också gavs vid Konserthuset i Vara.

Senare, som inför årets Opera på Bruket, har Ulrika Nilssons dramaimpuls i kören följts upp, till exempel i samarbetet nu med regissören Karl Ekdahl. Det som hände då, vid Ulrikas workshop med scenisk framställning, var bland annat att en delvis ny säkerhet började ta form. Fler ville agera. Fler ville våga. Och samtidigt gav denna växande säkerhet läge att seriöst diskutera möjligheten att skapa en helt egen operaföreställning.

Som det brukar vara när kreativiteten stormar, fanns det åtskilliga idéer. Men En natt i Venedig skulle scensättas och framföras. Framtidsidéerna fick välbehövlig vila och det blev lätt att sätta fokus på den näraliggande uppgiften med ny kunskap och nya impulser. Tre föreställningar, vars genomförande är värda sin egen mässa, drog mycket publik och många applåder. I efterdyningarna av den starka upplevelse det är att skapa glädje och rörelse hos en publik, tog det som varit stormande idéer snart en mer konkret form.

I det läget togs kontakt med olika kulturaktörer för att undersöka intresset för ett samarbete. Den föreställningsidé som fanns med, när valet ganska snart föll på poeten Lina Ekdahl, var inspirerad av P1:s sommarprogram: att berätta om ett tema och välja musik som gestaltar, förstärker, kontrasterar temats tankar, känslor och konflikter. Linas diktböcker fanns redan på lätt tillgänglig plats hemma hos en del av körens medlemmar. Hennes boklager dammsögs på de sista osålda exemplaren av hennes diktsamlingar, och efter en del samtal med Lina och hennes bror Karl, som är regissör, tog dikttemat form.

Exakt i vilken ordning allting skedde är svårt att säga, men i oktober 2010 - tre månader efter den sommarens föreställningar av Opera på Bruket - var processen sjösatt. Körmedlemmarna hade läst olika delar av Linas samlade diktverk och i en hel dags workshop med Karl Ekdahl och kören, undersöktes och prövades vad man kan göra med tankar, sång och dikter på en operascen. Sommarprataridén utvecklades och modifierades och utkristalliserades så småningom till ett dikttema. En av de röda trådarna i Linas diktning - spänningen i vardagens valsituationer mellan ens egen vilja och andras krav blev temat och i december hade körledaren Elin Andréasson ett förslag på musik. Då prövade kören också för första gången stämmorna i Faurés Requiem som skulle komma att utgöra en vändpunkt i den föreställning som beskrivs så här i körens pressmeddelande:

”Dikterna, tillsammans med klassiska körstycken från operavärlden men också från mässor av Fauré, Puccini och Schubert, kommer att föra betraktaren från ett sceniskt tillstånd som präglas av konstant oro över att välja rätt till ett annat tillstånd där lyhördheten mot självet hyllas.”

 Ur idékrockarna i kören från våren 2010 har vuxit fram en övertygelse att operans kärna är dramatiseringen av musik och känsla. Den klassiska operamusiken äger den tidlösa förmågan att skapa och förmedla stark känsla. Händel, Fauré, Schubert, Puccini, Verdi yttrar och gestaltar känslor som finns och känns igen i alla tider. Att, som man nu gör i årets Opera på Bruket, koppla ihop bland annat barockens känslosvall med Lina Ekdahls starka vardagsdiktning är ett sätt att ta ner det högstämda på jorden och låta dess känslor samagera med det vardagsnära. I föreställningen i år gör man något så vågat som att utmana den uppblåsthet som kan finnas i det högstämda, oavsett om det finns i operagenren eller i nutidens många religiösa eller världsliga frälsningsläror, och samtidigt locka fram en glädje och en tro på livet som den egna upplevelsen av musiken och vardagen kan ge. Att öppna sig för det man ser och hör, utan sidoblickar på vad andra ska tro - det ville årets föreställning av Opera på Bruket locka till.
2011©David Dickson

Opera på Bruket 2011: VÅRA VITA ÄGG

Våra Vita Ägg (foto Malin Robertson Harén)

                         

Våra Vita Ägg
av Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén En operaföreställning om livets paradoxer med Not Quiet vokalensemble

DIKTER av och med LINA EKDAHL

Elin Andreasson 
(foto Malin Robertson Harén)

Lina Ekdahl 
(foto Anna Rehnberg)

MEDVERKANDE: Lina Ekdahl, Not Quiet Vokalensemble, Katarina Andersson (mezzosopran), Elin Andréasson (sopran), Johanna Friberg (piano), Cajsa Branchetti Hallberg - kostym, Pia Ingemarsson - scenografi

Årets opera på bruket är inte vilken opera som helst! Not Quiet vokalensemble samarbetar med författaren Lina Ekdahl i en nyproducerad föreställning gjord av Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén där manus är skrivet med utgångspunkt i ett urval av Lina Ekdahls dikter. Lina Ekdahl läser sina verk i föreställningen.

I operaföreställningen framförs dikterna tillsammans med klassiska körstycken från operavärlden och mässor av bland andra Fauré, Puccini och Schubert. Föreställningen börjar i ett tillstånd som präglas av konstant oro över att välja rätt och närmar sig ett annat tillstånd där lyhördheten mot självet kommer till tals.

Instruktioner ges för koreografin
(foto Malin Roberston Harén)

Workshop i oktober 2010 
sceniskt agerande och uttryck
(foto DD)

Kl 18.30 alla dagar. PRIS: 250 kr, 13-18 år: 50 kr, upp till 12 år: gratis BILJETTER: Not Quite Butik 0532-233 88 OPERAMENY: 0730-72 87 13
Arrangör: Fröskogs Kulturförening och Not Quite i samarbete med Åmåls Kommun och Studieförbundet Vuxenskolan
!!!!!
VÅRA VITA ÄGG
OPERA PÅ BRUKET 2011 PLATS: Fengersfors Bruk, Åmål FÖRESTÄLLNINGAR: fre 1, lö 2, sö 3 juli

Regissör Karl Ekdahl är dialogpartner 
för Not Quiets regigrupp
(foto DD)

Lunch, workshop. 
Scenograf och kostymör i dialog med Karl Ekdahl
(Foto DD)