ART: Studying Artistic Creation

Thinking about clothes as performance (March 2009, photo DD)

I am reading a dissertation.
Dissertations are dangerous. Oftentimes they are dangerous to those who write them. From my own experience I know that if you want to communicate something, the dissertation form in itself can be an obstacle to that communication ever taking place.

I am in the process of reading a dissertation by a scholar who studies art as ”engagement in public space” (Concrete Fashion 11) and who professedly does ”not want to objectify what happened and lose the quality of the lived experience” (21).

In the dissertation genre, to say this is a contradiction in kind. In adopting the aims and methods of scientific research as generally accepted, the scholar by definition makes the lived experience his or her object of study. This is a procedure in which the quality of ”lived experience” has to be abandoned. Moreover, in accepting the rules and regulations of academic dissertation writing, the engagement in public space is drastically minimized. More often than not, dissertations are read only by the opponents.

However, I am in the process of reading a dissertation. Kajsa G. Eriksson studies fashion. She studies clothes as modes of intervention in public space and as modes of negotiating identity. She enacts these interventions by means of performance art. In studying her own enactments, she says ”I attempt to understand in what way my actions and interventions can contribute to new knowledge about what we have to accept as given, and what we are able to change ...” (28).

In her performances, Eriksson unwaveringly intervenes in everyday public space. In doing so she ”provokes reactions and social responses between people who have never met before”, and this, she says, is important to her understanding of the potentials of art, since it ”shows how public space is open to new formations of people sharing something they would not otherwise have shared ...” (94).

Thinking about clothes as social intervention (March 2006, photo DD)

I have not seen or taken part in any of Eriksson’s performance interventions in real life. A recent event from life, however - from my own life - exemplifies how close to lived experience Eriksson is in her dissertation, at the same time as it demonstrates how precarious is her definition of her interventions as art (this is something that she readily acknowledges, and I will return to that).

 Earlier this autumn I attended a seminar arranged in Stockholm by the Swedish Council of Science about the connections found by present brain-research between the brains of creative people and those of schizophrenics. I have written about this seminar elsewhere on this blog. I attended the seminar in the company of two colleagues from the school where I work - two colleagues with whom I have many interests in common. Professionally we are intensely engaged in the development of aesthetic education and privately we sing together in a choir. The seminar we attended was a highly interesting and inspiring one.

After the seminar and in leaving the location, my colleagues and I were filled to the brim with ideas new and old, and on our way to the T-station, we talked happily and inspiredly about the impressions of the day. We had a twenty-minute journey to Bromma ahead of us to pick up our car there and then the long drive from Stockholm to Bengtsfors some 400 kilometers away.

This was a Thursday afternoon and the train was quite filled with travellers. We found three free seats, however, cramming ourselves in among the Thursday afternoon commuters. Not thinking particularly of where we were, we continued our discussions. We were not altogether agreed about what it means for us as teachers that young people with brains tending towards divergent thinking need a generous and tolerant social environment in order to develop their creativity in benign directions. So somewhat intensely and with slightly raised voices we carried on. What does generous and tolerant signify, and didn’t one of the lecturers at the seminar also mention the need of disciplined work ethics in combination with tolerance vis-à-vis divergence.

Without our actively thinking about it, we couldn’t help sensing that some change was taking place in the carriage. A woman opposite me across the aisle caught my gaze, nodding in sympathy with something I said. Two men, possibly but not obviously acquainted with one another, started discussing, broken utterances about school and education reaching my ear. A man sitting close enough to join us took up a thread with my female colleague while my male colleague and I continued where we were. Soon enough we reached our destination. On our way out we were joined by the man who had been talking with my female colleague, and what was now a conversation about other everyday occurrences continued until he had to go his way and we ours.

This social event was not a performance, but it raises questions about performance art.  It was not intended as a performance intervention. In all other respects, however, it complied with what Eriksson thinks of as performance art. It functioned as an engagement in public space, It ”provoke[d] reactions and social responses between people who have never met before” and it ”show[ed] how public space is open to new formations of people sharing something they would not otherwise have shared ...”. And as I, much like Eriksson, ”attempt to understand in what way [this intervention] can contribute to new knowledge about what we have to accept as given, and what we are able to change”, I can come to think of a number of prejudices and given preunderstandings about the strúcture of life in Stockholm, about the way Swedish people act in trains and buses, and about the general social reticence that is expected of Swedes. So a pertinent question is: what makes a social event a work of art?

In the process of reading Kajsa G Eriksson’s dissertation, I begin to suspect that the academic form of the dissertation is in conflict with the depth of her research. Eriksson wants to study the whole of the process of performance artmaking and she wants to use a method where she is herself involved in the process she studies. A study of this kind requires a double perspective including introspection as well as ordinary social observation - and this is a point where the form of her dissertation fails her.

All through her dissertation Eriksson repeatedly pronounces her conviction that what she tries to do requires this other kind of scientific approach, but all the time this is held back by the fact that dissertations require a standardized approach of ordinary science. This requirement is quite probably a result of the current efforts of the departments of art to gain scientific status within the universities.

Whatever the reason, Eriksson never fully answers the question ‘what makes a social event a work of art’. She acknowledges the omission in an interesting way as a ”dilemma” that is ”not fully elaborated” in her dissertation:

”As an artist, one works for fun ... it is one of the privileges of being an artist. Something will be produced in the process of art making, even if only a change of the inner state of the artist. The dilemma arises in the sharing of the art ...”  (69)

Here, things begin to happen. Questions arise - questions which, if answered, may very well lead on to crucial knowledge about the processes of art making. So, firstly, what does the word ”fun” signify? And, secondly, if part of the product of the process of art making is a change in the inner state of the artist - what is the relation between this change and that part of the product that could be called the artifact? And finally the sharing of the art - what do artists want to share, and with what aims do artists want to share their work?

I am reading this dissertation.
Dissertations are dangerous. Oftentimes they are dangerous to those who write them. If you want to communicate something, the dissertation form in itself can be an obstacle to that communication ever taking place. In the process of reading I can try to overcome that obstacle, and the best I can do for now is tell a story and ask some questions.

Engaging in public space (March 2006, photo DD)

Note:
The pictures in this blog installment have no connection to Kajsa G. Eriksson's dissertation or to any of her projects. They illustrate my own thoughts about performance art. (DD)

Source for this article:
Eriksson, Kajsa G.  Concrete Fashion: Dress, Art and Engagement in Public Space. Diss. HDK, School of Design and Crafts, Faculty of Fine, Applied and Performing Arts, University of Gothenburg, Sweden.  Göteborg: Art Monitor 2009.

See Kajsa G Eriksson's own documentation of her work here

---

Read more here about the current efforts of the departments of art to gain scientific status within the Swedish universities - ”Science for Profession” is a motto under which the University College of Borås is linking scientific theory with practical knowledge in the fields of art and crafts.

Also read the ’Science for Profession’ reports 1 - 7 about the realization of the project in which the University College of Borås is linking scientific theory with practical knowledge in the fields of art and crafts (the reports are in Swedish).

What Comes Naturally: newyorker.com

A namesake. 

Unbeknownst to me until today,  Louis Menand published an article in The New Yorker on 25 November 2002 with a title that would - eight years later - be the title of my blog. Menand's article brings up a critical view of behavioral genetics and its conservative cultural politics, asking the question "Does evolution explain who we are?"

 Read Louis Menand's article:
What Comes Naturally: newyorker.com

See my blog article where I ask some questions about ADHD and its genetic explanations (in Swedish)

See also Louis Menand's fan page "The Essential Menand":
http://www.louismenand.org/

FILOSOFI: "Andrum från kunskapen"

Jag hittar något hos filosofen Ralph Waldo Emerson som kanske anknyter till just "andrum från kunskapen" som vi diskuterade häromdan här:

"Expression is all we want ... Not knowledge, but vent: we know enough; but have not leaves & lungs enough for a healthy perspiration & growth"

Detta citeras i en artikel i The New York Review of Books, 28 oktober 2010, av Robert Pogue Harrison. 

Kunskap har vi nog av - vad vi behöver är "luft".

"Vent" är ett ord som förekommer mest i uttryck som "give vent to" - att "ge luft åt" känslor, obekväma tankar, vrede eller temperament.

Vad vi behöver är luft att uttrycka oss. "Andrum från kunskapen" - och luft att växa.


Läs inledningen till Harrisons artikel "Emerson: the Good Hours" 
Läs hela artikeln som HTML.

Tuktade. Växande.  Allé, Baldersnäs (foto DD)

LIVET / FILOSOFI: "den inre kompassen"

Utsiktspunkt I. Bautasten, Stafsinge (foto DD)

 2010 12 05
 Hur kan jag vara mig själv? Det frågade jag mig i ett blogginlägg nyligen. Spirea tog upp frågan och pekade på behovet av att ”hitta andrum från kunskapen”. Jag bejakade detta och ville mena att ”den inre kompassen” då skulle vara en kompetens att använda för att till exempel kunna göra sina egna val.

Att tala om ”mig själv” som en utgångspunkt för beslut och handling i livet är kanske inte helt självklart. På den tiden jag var som mest aktiv i mina akademiska studier (1987 - 97) var det problematiskt att påstå att mitt jag hade något slags centrum eller kärna som var bara jag och varifrån något man skulle kunna kalla genuint eller äkta skulle utgå. I postmodern eller poststrukturalistisk tolkning var det istället självklart att mitt själv var ett pussel av sociala intryck eller en mötesplats för sociala impulser. Det som jag uppfattade som mitt ”själv” sågs som en kombination av alla de intryck min hjärna samlat på sig - sinnesintryck, egna erfarenheter, men också de sätt att tolka och förstå, som min sociala omgivning stått för.

Denna syn på mig själv stämde bra med vad jag själv upplevt - att jag som person har många sidor, många möjliga sätt att vara mig själv, och att det som är jag i mångt och mycket kommer till som ett resultat av social påverkan.

Visst, det stämde bra att mitt jag är en mötesplats för sociala impulser som kommer till mig utifrån, men det var något som inte stämde. I den jaguppfattningen fanns ingen plats för något som var ”bara jag”. Ingen plats för beslut och handlingar som är ”genuint” mina egna. Hela mitt jag skulle vara en produkt av de kulturer jag lever i, av de normer jag gnuggas mot, av de idéströmningar och av den tidsanda som omger mig. Det fanns ingen plats för någon inifrån kommande impuls som kunde styra mina val i detta virrvarr av impulser - det fanns ingen plats för ”den inre kompassens kompetens” som skulle kunna göra det möjligt att välja en egen väg.

Men finns det då någon ”inre kompass”? Finns det någon del av mitt jag som bara har sitt ursprung inne i mig själv?

Jag frågade min syster Cecilia som är troende, och hon svarade Gud. Jag tittade på Nietzsche, och han menade att Gud är ytterligare en auktoritet utanför mig själv. En skadlig auktoritet, som avleder mig från att lita på mina inifrån kommande impulser. Jag läste den amerikanske filosofen Emerson, som var en av Niezsches inspirationskällor. Här anades en jagsyn som föregrep den postmoderna kalejdoskopuppfattningen med tillägget att jag har en helt egen inre tendens att ordna intrycken, kunskaperna - en tendens också att se - på mitt eget sätt. Nittionio procent av tiden ser jag genom de kunskapsperspektiv som ordnats för mig av andra. Dock, i benådade stunder - i utsatta situationer eller i sällsynta stunder av ro - kan de utifrån kommande kunskaperna och sociala impulserna skalas bort. En inre kärna av jaget kläs av och kan se världen och sig själv fritt från alla de färdiga raster och perspektiv som det annars omges av.

Sådana ögonblick av naken vakenhet och fritt seende är sällsynta och snart övergående. Men det jag då ser, anar och förstår blir kvar i mitt medvetande som mitt alldeles egna möte med tillvaron, och vetskapen att jag har ett alldeles eget öga, vetskapen att jag har ett öga som kan se på sitt eget vis - denna vetskap blir en kompass, en inre kompass som kan ge mig ro att välja min väg.

Jag pratar med min syster Cecilia om detta, och hon är lite förvånad över att jag inte vill kalla detta ”gud”. Jag står på mig att det finns en skillnad, men vi återkommer nog till det.

Utsiktspunkt II. Skrea Strand, Falkenberg (foto DD)

KONST: Var sker konstnärlig förnyelse?

Denna dagboksanteckning är från 2009. Den handlar om konst, estetisk utbildning och en vilja till aktivt utbyte av praktisk och teoretisk erfarenhet inom det estetiska kunskapsområdet. Anteckningarna gjordes vid ett studiebesök i Florens med ÅK3 estetiska programmet Strömkullegymnasiet, Bengtsfors. Är det aktuellt idag? Jag tror det.

2009 03 26 Torsdag, Firenze, Italien
Diskussionen idag på gatukaféet vid Via del Giglio inte långt från Palazzo di Medici Riccardi. Vi hade varit på studiebesök vid Scuola Lorenzo de Medici  som är en internationellt renommerad konstskola (se deras hemsida ). Man tar emot konststuderande från hela världen. Vi fikade, och samtalet rörde sig kring dagens intryck. Studieresans näst sista dag i morgon, och vi börjar få perspektiv.

Vårt besök på konstskolan var en planerad höjdpunkt för oss och för våra elever. Hemifrån hade jag talat med vår kontakt, de Medici-skolans internationellt ansvarige. Vi hade lagt upp för en visning med mycket elevarbeten och elevprojekt i syfte att levandegöra skolans mångsidighet och förmåga att bygga kunskaper och färdigheter för framgångsrikt konstnärskap i en, som värdskolan uttrycker det ”alltmer komplex global miljö”.

Vi blev dock besvikna. Det mest intressanta var - något överraskande - restaureringslinjen, där uråldriga maskätna träskulpturer kunde ses uppställda i olika stadier av restaurering.

Restaureringsavdelningen på Lorenzo de Mediciskolan (foto DD)

Det vi fick se i övrigt var mest undervisningslokaler och PR-information om skolan. En del var lite kul att se - som avdelningen för modedesign där en del elevarbeten visades, även om själva visningen var rörig och ofokuserad, och även om Urban kände igen objekt från sina tidigare besök för flera år sen.

Elevarbeten på modedesignavdelningen vid Lorenzo de Mediciskolan (foto DD)

 Som en av researrangörerna var min första tanke att till en annan gång i god tid säkerställa ett upplägg där man systematiskt och fokuserat utgår från aktuella elevarbeten och sätter dem i relation till pågående diskussioner och utvecklingstendenser inom konsten.

Samtalet tog en djupare inriktning när vi frågade oss i vilken grad denna skola i Firenze ligger i konstskapandets framkant, och i vilken grad vi själva och vår egen skola gör det. Vi diskuterade i vilka fora förnyelse av form och innehåll i konsten förs fram och diskuteras. Vi som undervisar estetiska ämnen behöver se, uppleva och studera olika utbildares framsynthet på konstens område. Våra elever behöver bli hemma med aktuell estetisk diskussion. Vi blev under samtalets gång alltmer klara över behovet - vårt behov - att hitta de fora där dessa diskussioner förs.

Sen kom vi in på de estetiska utbildningarnas ”raisons d’être”. Vilka behov ska de estetiska utbildningarna fylla, och hur? Konstens roll i samhället - och konstutbildningens - diskuteras på ett ofta ytligt sätt. Politiker, tjänstemän och utbildare som ska försvara utbildningarnas status och tydliggöra mål och medel är ofta vaga och har dåligt på fötterna. Vi var överens om att ett arbete bör påbörjas för att vi själva ska vara i framkant i diskussionerna kring konstens och de estetiska utbildningarnas vara.

Utifrån detta vandrade vårt samtal in på frågor om utbildningens mål och innehåll. I konstområdets teori och praktik, tänkte vi, behöver teori grundas i ett behov av att förstå och utveckla praktiken och praktiken behöver bearbetas teoretiskt för att bli till grundläggande erfarenhet. Denna växelverkan mellan teori och praktik ser man inte alltid i utbildningen. En tanke som spirade allt igenom detta samtal var egentligen en begynnande vilja - att hitta de fora där dessa diskussioner förs och att vara aktiva i att själva arbeta i framkant av konstområdets teori och praktik.

LIVET: Hur kan jag vara mig själv?

"Nostalgi och gamla spetsar" utställning 2009 i Bäckefors bibliotek (foto: Eva Dickson)

Detta utspelade sig i en bil igår kväll någonstans mellan Tösse och Skåpafors:


Jag hamnade mitt i en diskussion om boken Hemmafru 2.0 och det kom upp tankar kring upplevelser av det som Marina Nilsson beskriver som ”inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor”. 

Själv kom jag väl med några lite tafatta synpunkter som knappast förde diskussionen framåt. ”Man kan väl ta ett steg tillbaka och distansera sig och inte låta sig dras med” försökte jag med när trycket att inreda sitt hem utifrån färdiga mallar kom upp. Att skaffa sig ett färdigt hemkoncept - att inte tillåta sig att låta hemmets design växa fram utifrån vad man själv vill och vad man har råd till - där finns en påverkan som inte är så lätt att gå fri ifrån. Det är inte bara att bestämma sig för att ställa sig vid sidan.

Städmani och kliniskt rena hem som visas upp i barnprogram kom också på tapeten. Hur får man det att gå ihop med sina egna försök att hålla hjälplig ordning när jobb, barn och egna åtaganden nödvändiggör kompromisser som inte rimmar med de ideal barnen matas med. Ideal, som man själv också får i sig via publika och sociala media - och genom det sociala umgänge man händelsevis hinner med.

Det kom upp också att dessa frågor har med motstånd att göra - hur gör man motstånd som enskild individ, som enskild familj? Och det gjordes klart att även om det är nödvändigt att hitta sätt att göra motstånd individuellt, så är detta också en fråga om gemensamt motstånd mot samhälleliga och politiska trender och påtryckningar.

Så mitt lite senkomna bidrag till diskussionen igår blir kanske: Hur kan motstånd se ut idag?


Läs också på Rebecka Edgren Aldéns blogg ”Skriet från kärnfamiljen, eller: kåt, glad och jämställd”
Här är en länk till hennes blogginlägg om Marina Nilssons bok. Tyvärr går den inte att länka direkt utan du får kopiera och klistra in i adressfältet:
http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2010/08/hemmafru-20.html

Och här en P1-länk som öppnar nya dörrar till frågan om hur jag kan vara mig själv (länken förmedlad av en bloggläsare): Emil Jensen, musiker o poet 2010 11 29

Ni som var med på bilfärden - kommentera gärna!

UTBILDNING: Latinet och framtiden

Madonnarelief, Dômen i Firenze (foto DD)

Latinet är tillbaka i det svenska gymnasiet. I det humanistiska programmets språkinriktning kan man välja en verklig fördjupning i latinet. Det ger språkintresserade ungdomar möjlighet att skaffa sig en grundförståelse för en viktig del av den europeiska språkfamiljens ursprung.  

Jag ställde ändå en fråga till Skolverkets Björn Börjeson idag. Detta var på Skolverkets informationssamling för lärare i Fyrbodal om nya gymnasiet Gy11 i den för dagen iskalla bandyhallen ARENA i Vänersborg:

Varför satsar regeringen och Skolverket så hårt på latin i gymnasiets Humanistiska program? Och varför har det inte getts möjlighet för elever att på motsvarande sätt rikta in sina språkstudier på Kinesiska och Asiatiska språk, alternativt på Arabiska eller Ryska.

 Jag är helt överens om att latinet är en utomordentlig grund för studier i andra europeiska språk.  Helt klart ger latinet också en spännande utgångspunkt för djupa historiska och språkliga studier, särskilt i de europeiska språkområdena.

Det jag undrar är om inte humanistiska programmet också borde vara mer nutidsinriktat. Också! Vid sidan av den djupa kunskap om Europa och europeiskt influerade kulturer som latinet ger, borde humanistiska programmet också erbjuda asiatiska språk och arabiska och ryska för motsvarande djup kunskap i kulturer i de språkområdena. Det är språkområden som svenska humanister behöver kunskaper i inför en framtid där kontakter med dessa områden i världen kommer att bli allt viktigare.

På min fråga svarade Björn Börjeson att latinstudier ger kunskap om ”vår kulturella hemvist”. Jag accepterar det som ett giltigt argument för studier i latin, men jag tycker inte att det räcker som riktmärke för Sveriges nutida och framtida humaniora. Om man vill bredda humaniora till att bli relevant på ett offensivt sätt i nutid och framtid, bör man vid sidan om en europahumanistisk inriktning också erbjuda en asienhumanistisk, en slavisk-humanistisk och en arabisk-humanistisk inriktning. Är inte humaniora lite väl defensiva. Kan man hoppas på lite mer tilltro till dess roll i framtiden.

(Björn Börjeson är lärare på Birger Sjöbergsgymnasiet i Vänersborg samt sekreterare i Svenska Klassikerförbundet)

UTBILDNING: Geografiämnet - varthän?

 Glasmålning i
Dômen i Milano
(foto David Dickson)





Vetenskapens vägval:
Vad vill geograferna?
Jan Björklunds och regeringens inbrytning i geografiämnets utformning i skolan tillför tyvärr mycket litet användbar vägledning för skola, lärare och elever. Professorer och experter kopplade till Skolverket påpekar mycket riktigt att regeringens direktiv utarmar geografiämnet.
När detta blivit sagt återstår frågan om vad de geografiexperter Skolverket anlitat vill med sitt förslag till hur ämnet bör utformas.

Skolverkets geografiexperter vill frångå ”ett gammaldags etnocentriskt synsätt”. Detta är vällovligt, om man tänker på att geografiämnet traditionellt varit en del i en ideologi med sin grund i den Västerländska kolonialismen. Det intressanta är vad man vill ersätta denna gammaldags koloniala syn med.

Skolverkets experter ser ”behovet av modernisering” av geografiämnet. Det som ska styra denna modernisering är det man kallar ”dagens epokfrågor”. Detta är en högintressant utgångspunkt. Vad som ska räknas som dagens epokfrågor beror nämligen mycket på ditt perspektiv. Lever du i en fattig del av världen är epokfrågorna inte alltid de samma som för dig som lever i ett av de rikare länderna. De Afrikanska epokfrågorna är inte nödvändigtvis desamma som de Europeiska. De Latinamerikanska är inte säkert desamma som de Nordamerikanska. Och folken i de starkt expansiva kinesiska och indiska ekonomierna prioriterar kanske andra epokfrågor än folken i Europa och USA, där ekonomierna är mindre expansiva.

I sin artikel i Svenska Dagbladet 11/11 2010 menar Skolverkets geografiexperter att skolämnet geografi ska göra eleverna beredda att ”bidra till utvecklingen av ett demokratiskt, globaliserat och hållbart samhälle”. Detta är värderingar. De står inskrivna i den svenska skolans övergripande mål för elevernas fostran. Från ett svenskt perspektiv är de självklara. Men hur låter dessa epokmål i fattiga människors öron i Afrika, i Irak, i Latinamerika?

Demokrati är ju folkstyre. Att fattiga länders folk inte nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan parlamentarisk demokrati och folkmakt visar sig till exempel i en bok som BBCs veteranreporter Humphrey Hawksley publicerade 2009. Som The Guardians Martin Woolacott påpekar,  kan boken kritiseras för att inte tillräckligt dokumentera skillnaderna mellan olika typer av demokrati, men, som Woollacott också säger, visar boken på en tendens där demokratier i hög utsträckning gynnar allianser mellan politiker och penningstarka snarare än något som skulle kunna kallas folkmakt.

Om Skolverkets geografiexperter tagit hänsyn till dessa och liknande frågetecken för demokratibegreppet är oklart. Klart är dock att demokrati är ett delvis problematiskt begrepp som inte utan klargöranden kan sättas som mål för undervisningen i ett ämne som vill kalla sig vetenskapligt. På liknande sätt bör begreppen globalisering och hållbarhet granskas innan de görs till mål för undervisningen i geografiämnet. Naturligtvis kan det hända att Skolverkets experter gjort de kritiska granskningar av ”epokfrågorna” som behövs. Det vore intressant att få ta del av de granskningarna. För det kan ju inte vara avsikten att göra geografiämnet till ett verktyg för export av  sådan demokrati eller sådan globalisering som förhindrar folkstyre.

Bildkälla: The Guardian Bookshop: http://images.bertrams.com/ProductImages/services/GetImage?Source=BERT&Quality=WEB&Component=FRONTCOVER&EAN13=9780230744080

Länk till en artikel i frågan i Aftonbladet (Publicerad: 2010-11-19): http://www.aftonbladet.se/kultur/article8149844.ab

Läs också om Paul Colliers bok Wars, Guns and Votes:Democracy in Dangerous Places

UTBILDNING: Horisonter

Horisonter: Vy från Börsgårds Kulle, Faurås, Vinberg (Foto DD)

                                                                


Struktur - eller hur!
Visst skulle man kunna hävda att Jan Björklund har rätt när han vill dela upp geografiämnet i lätt greppbara delar och sen lägga ut delarna i de olika årskurserna i grundskolan. Många elever behöver strukturen för att få ordning på en redan kaotisk vardagsvärld. Och många lärare har haft svårt att förstå att det här kaoset som skapar panik i många elevers lärande faktiskt kräver en lugn plats och en tydlig struktur.

Men strukturen bör ju på något sätt vara verklighetsförankrad. Nu tror jag ju att Björklund prövade att vara ironisk när han slängde ur sig att det kunde ju gå att läsa alla länder som börjar på bokstaven A i en årskurs, o.s.v.  Men när vi kollar in närområdet - köket, vardagsrummet, villaträdgårn eller torget där vi handlar varje dag, då det är ju inte speciellt verklighetsförankrat att hoppa över de spår som andra delar av världen sätter där.

Jag tänker på min gamle folkskollärare och hans första historielektion med oss i klass 3. Han tog med oss ut till en utsiktsplats. På vägen dit visade han oss spåren efter inlandsisens tillbakadragande. Han berättade hur det sett ut när de första människorna kom. På själva utsiktsplatsen visade han oss en stendös från en långt senare bronsåldersepok, och han visade oss älven och hamninloppet och vi såg för vår inre syn hur sjöfarare och handelsmän epok för epok seglat in i hamnen. Vi såg ekstockar, vikingaskepp, segelfartyg, ångbåtar och oljetankers. Allt på en enda lektion. Ja, den tog väl en halv dag med matsäck i det gröna och allt. Men vi fick namnen på alla platserna vi såg från denna upphöjda punkt, och vi fick med oss en bild av samspel, utbyte och rörelse.  Vi förstod inte allting i ett svep, men bilden hade vi kvar. Och det vi sedan lärde oss fick en struktur och vi anade redan från början att vi hängde ihop med något som fanns längre bort än vi just kunde se.

UTBILDNING: Geografiämnet och kunskapsinnehållet

Jag spånar:
Att lära sig geografi. Det menar den svenska regeringen att man gör genom att dela upp kunskapen i Hembygdens geografi, Sveriges, Nordens, Europas och Världens geografi. Så börjar man hemma och arbetar sig utåt, vidgar horisonten undan för undan. Uppdelningen innebär att man ägnar sig åt ett område i taget för att i grundskolans högstadium börja med världen.

I en intervju i Radions P1 debatterade Jan Björklund med Skolverkets Mats Pertoft. Det lät från Björklund som att skiljefrågan var namnkunskapen, men där var Skolverket solklart på samma linje som regeringen att namnkunskap är en viktig del av geografiämnet. Skiljelinjen är alltså en annan. Pertoft pekade på att utomeuropeisk geografi kommer in först i årskurs nio.

Så här sa Björklund i intervjun som svar på frågan varför man kommer in så sent med den utomeuropeiska geografin: ”man måste dela upp det på något sätt, man kan inte läsa allting första årskursen, utan man delar upp det ...” Och han förtydligade med att säga att ”man måste dela upp kunskapsinnehållet på olika årskurser” så att man på lågstadiet ”börjar med hembygden” och  ”söker sig utåt ju äldre barnen blir”.

Ja, skulle jag vilja säga, det är utomordentligt bra att börja där man är. Det är precis där man måste börja för att ge barnet en utgångspunkt från vilken det kan upptäcka världen.

Men vad gör man när barnet i mellanstadiet frågar om vietnameser i bärmarkerna, om kineser som äger mammas arbetsplats eller om de svarthyade flyktingarna som bor i de gamla rivningslägenheterna borta vid fotbollsplan? Ska läraren säga till dem att det där kommer vi att tala om i nian, så det får vi vänta med. Är det vad Björklund menar när han talar om nödvändigheten av att dela upp kunskapsinnehållet i olika årskurser?

Ett av Björklunds motiv för en strikt uppdelning av kunskapsinnehållet på olika årskurser är att ”det är ju nödvändigt - ska man inte läsa nåt på högstadiet?” En fråga inställer sig då. Skulle inte en tidigare integrering av utomeuropeisk geografi vara en vettig grund för att i nian praktisera sina kunskaper och fördjupa det man lärt sig.

Länk till debattintervju i P1:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4165349

LITTERATUR: Dostojevskij Döda Huset

Det är julhelg, och i det sibiriska fängelset ska fångarna få lov att genomföra en teaterföreställning. För mig som läsare talar berättaren om att ”aktörerna hade själva åtagit sig allt” vilket betydde, som han säger, att ”vi andra hade inte en aning om hur långt arbetet framskridit och vad man egentligen höll på med”.

Detta är Fjodor Dostojevskijs roman Döda huset från 1862 (ЗАПИСИ ИЗ МЕРТВАГО ДМА). Jag läser en upplaga från 1960, där det sägs i inledningen att det här är författarens ”halvt självbiografiska verk” från hans fyra år i straffarbete i Omsk i Sibirien. Den publicerades först i Dostojevskijs egen tidskrift Vremja, som kom ut 1861 - 63, då tidskriften drogs in av myndigheterna.

Berättaren tar i kapitlet ”teaterföreställningen” tillfället i akt att göra mig som läsare bekant med de stämningar som råder i detta ”tukthus” där så många dömts att tillbringa åratal av sina liv. Han ger bland annat en bild av ”platsmajoren”, en stabsofficer, som i romanens början beskrivs som ”ett slags homme fatale” , ”sträng intill vanvett” och som säkert skulle ha ”åstadkommit ännu större skada på sin chefspost” om inte hans överordnade - kommendanten - varit en ”nobel och förnuftig människa” (23).

Det råder osäkerhet om mycket. Inför teaterföreställningen förefaller platsmajoren ”vara på ett någorlunda hyggligt humör”. Det är dock osäkert om han vet något överhuvudtaget om föreställningen, om det är han som givit tillstånd, eller om han bara låtit saken ha sin gång för att slippa bråk. Berättaren är motsägelsefull på den här punkten. Dels säger han att det var ”oss fullkomligt obekant” om platsmajoren visste något om vad som planerades. Dels påstår han för egen del att platsmajoren ”kunde inte vara okunnig” om detta (158).

Precis så här går berättandet till i den här romanen. Man hålls som läsare i osäkerhet om vad som egentligen blivit sagt, och det som blivit sagt undergrävs ofta av någon annan utsaga som man inte säkert vet var den kommer ifrån. Ett resultat av detta är att jag sällan känner mig i stånd att döma den ena eller andra karaktären hur avskyvärt han än handlar. Jag får finna mig i denna omöjliga situation som läsare, men inbjuds samtidigt att känna igen de skilda egenskaper som människor utvecklar i påtvingade relationer.

Hursomhelst undviker berättaren att explicit beskriva platsmajorens person i detta fall. När han fäller sitt omdöme, gör han det istället om hur ”sådana som majoren” resonerar. Den stränghet som får dessa människor att ”ständigt följa lagens bokstav” drabbas hårt av berättarens dom:

 "Dessa obegåvade lagskipare begriper absolut ingenting, de är ur stånd att förstå att om man bara följer lagens bokstav utan att veta något om dess anda, så leder detta direkt till oordningar - det har aldrig lett till något annat. 'Det står så i lagen och därmed jämnt!' säger de och är uppriktigt förvånade över att man utom att de ska känna lagen fordrar av dem också sunt förnuft och en nykter syn på saker och ting. Isynnerhet det senare förefaller många av dem som en onödig lyx, ett olidligt tvång." (159)

Här följer min tanke associationer i tangentens riktning, och aktuella frågor i min egen tid, mitt eget liv får för ett ögonblick belysning och människor jag mött och möter varje dag blir i den belysningen medaktörer i den tukthusscen som blir en bild i det möte mellan text och medvetande som kallas läsning.

Och - samtidigt dras den fria associationen tillbaka i sin cirkel, berättarens cirkel, där det som jag för ett ögonblick trodde var en nidbild av majoren nu löses upp och bilden blir en annan och han faktiskt framstår som en man som kanske har en viss förståelse för lagens ”anda”:

"Men hur som helst - äldste underofficeren satte sig inte emot teaterföretaget, och det var det enda fångarna behövde."

Så hanteras jag av berättaren, och jag vet ändå inte helt vad han vill att jag ska tro och tänka. Eller, om man så vill, berättaren skapar frihet för mig att använda mitt eget omdöme, mitt eget förnuft och min egen nyktra syn i mitt möte med texten.




Dostojevskij, Fjodor (1862). Döda huset. Stockholm: Sohlmans Förlag, 1960

Länk till Wikipedia om Dostojevskij.

UTBILDNING: Hjärnan i digital miljö

Nicholas Carr skrev en bok om hur internet lär hjärnan att arbeta ytligt och hur hjärnan genom färdigmatade hyperlänkar fostras att glömma hur man reflekterar självständigt.

Detta är intressant, särskilt i ett perspektiv när skola och högre utbildning alltmer digitaliseras. Hjärnans utveckling är ju inte oberoende av den kultur den befinner sig i och växer och arbetar i. Associationsbanor i hjärnan öppnas och utvecklas genom att användas och stängs genom att ligga i träda. Självständigt tänkande, analytisk förmåga och djupläsning är beroende av associationsbanor som kan öppnas eller inte öppnas beroende på om sådana förmågor övas och praktiseras eller inte.

Så vilken roll ska internet och digitaliserade media ha i skola och utbildning? Är det till exempel  önskvärt att ”alla ska kunna djupläsa”? Om det är önskvärt, hur ska då undervisningen se ut? Hur ska läsundervisningen se ut? Och hur ska i så fall internet användas i undervisningen?

En ytterligare fråga är ju: ska skolan välja att bortse från sådana olyckskorpar som Nicholas Carr? Det kanske är så. Men frågan kvarstår - hur arbetar den hjärna som växer upp i en digital kommunikationsmiljö?

Se Nicholas Carr The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains
Amazon.com annons och recensioner.

En liten påminnelse! Dagens vuxna - jag avser för enkelhets skull dem som är födda 1985 eller tidigare - äger i allmänhet hjärnor som under sina första 6 år eller mer utvecklats i analog kommunikation. Dagens ungdomar och barn äger hjärnor som i allmänhet kommunicerat digitalt redan i tidig blöjålder.

LIVET: Att nå det som är min egen vilja

Jag anade det när jag läst Sigrid Undsets Jenny från 1928 - att det kunde vara intressant att fråga sig vad upplevelsen av sexuell attraktion är för något. Jennys sexuella förhållande med älskaren är inte helt självklart resultatet av fysisk attraktion. Senare i livet, i ett annat förhållande, blir det ändå tydligare att Jenny inte klart vet vad hennes egen kropp vill och inte vill i relationen till den andre.

Den kvinnliga och den manliga sexualiteten, hur blir den till egentligen? Visst, den finns ju som en naturlig drift, men alla de uttryck den tar sig, hur blir de som de blir? Upplevelsen av skönhet, till exempel - varför attraheras jag av en kvinnas fysiska styrka medan andra män dras till mer så kallat finlemmade kvinnokroppar? Och det är kanske inte bara kroppen i sig som attraherar, utan det finns väl en kombination av det jag upplever som fysisk skönhet och en skönhet som har med sinnelag att göra. Varför attraheras jag av en kvinnlig envishet, som hellre kritiserar än beundrar, medan andra män inget hellre önskar än en kvinna som böjer sig för hans vilja?

Det var väl tidernas filosofiske pessimist, Schopenhauer, som menade att attraktionen mellan könen styrs av önskan att hitta någon som kan föda mig eller avla mig de barn jag vill ha och som jag tror skulle kunna vara den, som tillsammans med mig skulle kunna ge dem en uppväxt som jag önskar dem.

Detta är kanske bara en del av den sexuella attraktionens utgångspunkt. Det framgår ju nu när man har förstått att det kan finnas en naturlig dragning även till det egna könet. Men det tilltalar mig att tro att den sexuella attraktionen, oavsett detta, har sin grund i en fysiskt och mentalt skapad aning av vad som är skönhet, och att denna anings riktning är unik för varje människa. Det tilltalar mig att tro att den kvinna jag finner tilldragande är det därför att hennes varelse gör det glädjefullt att tänka sig att avla barn och se dem växa upp.

Vad växer det för skönhetsideal ur detta? Jag tror själv att allt vad ideal är försvinner i ett sådant perspektiv. Det jag upplever som skönt, det är en skönhet som bara har med mig och den som attraherar mig att göra. I mötet oss emellan uppstår skönhet, och vad har den med alla ideal att skaffa?

Och jag tänker då på bilderna av skönhet som når mig ifrån alla håll. Om skönhet är en upplevelse av individuellt unikt slag, hur lär jag känna vad som är min egen skönhetsupplevelse? Hur ser jag skönheten hos en annan människa om den människan gömmer sin egen skönhet bakom den bild av skönhet som tidens anda kräver?

Jag tänkte på detta när jag läste Sigrid Undsets roman Jenny. Jenny, som misstog vänskap för kärlek och aldrig nådde ner till det som var hennes egen vilja. Jo, till slut förstod hon skillnaden mellan att hålla av och att älska, men i nästa stund fick hon uppleva den fulla smärtan i hennes väns totala oförmåga att se den skillnaden.

Att nå det som är min egen vilja -

LITTERATUR: Sigrid Undsets roman Jenny

David Dickson läser.

I bloggen Tofflan den 16 september kommenteras Maria Sveland och Mian Lodalen, och deras besök i Babel hos Daniel Sjölin.  Så här lyder kommentaren: ”Maria Sveland inledde med att nämna sin bok Bitterfittan ett antal gånger samt begreppet Det Knapplösa Knullet. Annars behandlade diskussion mest feminism, feministiska biblar och politik”. Så kan man ju kommentera om man är inställd på att kritiskt granska författares och andras ibland tröttsamma självpromotion i skilda sammanhang.

Och kritisk granskning är bra. Men själv blir jag lite förvånad att läsa den därefter följande något trötta formuleringen ”Annars behandlade diskussion mest feminism ...” För när jag lyssnade till samma diskussion gav den mig ju ett bestående intryck när samtalet kom in på ungdomars möte med sexualiteten. Det var särskilt när Mian Lodalen med kraft berättade hur unga kvinnors första möten med manlig sexualitet mycket ofta blir en total ”käftsmäll”. Hur leken och lyssnandet till den egna intuitionen i ett enda slag tar slut. Hur jagskapandet, istället för en sökande upptäcktsfärd blir en anpassning till normer om hur kvinnor ska vara. Inte hur jag som kvinna skulle kunna bli, utan en oändlig serie anpassningar till hur jag som kvinna förväntas vara. Och de förväntningarna har inte att göra med hur jag som kvinna skulle kunna med självständig nyfikenhet söka och finna glädje, njutning och ny kunskap om mig själv och andra. Med kraften hos en ”käftsmäll” får hon som nyss var barn veta att hon har att rätta sig efter en färdig form att stöpa sig i, en form där manliga krav inte får undersökas och prövas, där det enda som ska undersökas är hur de manliga kraven ska tillfredsställas.

Allt detta sa inte Mian Lodalen och det gjorde inte Maria Sveland eller Daniel Sjölin heller. Så Tofflan må kanske vara förlåten. Det enda Mian Lodalen egentligen sa var att unga kvinnors möte med manlig sexualitet ofta innebär en mental ”käftsmäll”. Men kanske var jag lite mer mottaglig än Tofflan denna kväll för den fulla innebörden i detta. Efter att just ha läst Sigrid Undsets roman Jenny från 1928 var jag i mitt innersta förberedd. Jag vill inte avslöja precis hur, men om jag som man kunde bringas att se en av de upplevelser som grundlägger kvinnlig underkastelse och kvinnligt självförakt så säger det en del om Sigrid Undsets roman.

Jenny är gestaltningen av en kvinnas sökande efter något som ska kunna bli ett jag. Hon söker med en blandning av försiktig passion och självständighet. Det är en blandning som vittnar om en sårbarhet som ändå kunde ge plats åt viljan att uppfinna sig själv. Mot det vägvinnande och uppfinningsvilliga står inte bara den manliga sexualitetens krav. Mot viljan att uppfinna sig själv står också Jennys egen i vissa avseenden förutfattade förståelse av vad mannens krav består i. Hennes kamp gestaltas oförblommerat, och bilden av kvinnans upplevelse av mötet med manlig sexualitet gjorde i vart fall mina sinnen mottagliga för ett annars kanske osett djup i dagens diskussioner.  

David Dickson

VETENSKAP: Kreativitet och galenskap - film på UR play

2010 10 22 Vetenskapsrådets kvartalsseminarier


Vetenskapsrådets kavartalseminarium den 30 september handlade om kopplingar mellan galenskap och kreativitet. På annat ställe i min blogg hittar du mina reflektioner kring seminariet och de frågor det reste i min tankevärld.

Nu har tre filmer från seminariet lagts ut på UR plays hemsida. För att se filmerna måste du kopiera följande adress och klistra in den i adressfältet

http://www.ur.se/play/160427


 De tre filmerna från seminariet visar föredragen i sin helhet tillsammans med åtföljande diskussion och frågor


Se också Arne Jarriks intressanta introduktion till det 16:e kvartalsseminariet i april 2010, vilket handlade om ”cyklicitet” - alltså om hur olika processer, materiella och samhälleliga, såväl som idémässiga, har en tendens att förändras, utvecklas och på ena eller andra sättet återvända till något som liknar utgångspunkten.

I sin inledning till det 16:e kvartalsseminariet talar Jarrick om hur han kom på idén om dessa kvartalsseminarier ca 2005. Han såg behovet att inför allmänhet och forskare belysa och diskutera frågan om ”det vetenskapliga uppdraget” och om humanioras och samhällsvetenskapernas roll för vetenskapen i stort. Sedan det första seminariet i april 2006 har skilda viktiga aspekter på vetenskapernas samverkan diskuterats här.

http://www.ur.se/play/157689  är länken du kopierar o klistrar in i adressfältet för att lyssna på Arne Jarricks intressanta inrtroduktion till seminariet om cyklicitet i april 2010.

Arne Jarrick är huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Han är forskare i mentalitetshistoria. Han har publicerat böcker och avhandlingar: om psykologisk socialhistoria, religiös väckelse, om utvecklingen av det ”moderna förnuftet”, om Stockholms utveckling som ett svenskt civilisationscentrum, och om inställningen där till brott och straff. Han har också skrivit och forskat kring kärlekens historiska uttryck liksom om hur människouppfattningen har förändrats genom historien. Dessutom har han forskat i självmordet och självmordsprevention historiskt och i framtiden och nu senast har han givit ut en essä om ”behovet att behövas”.

OPERA: Aktuellt om tradition och nyskapande i operagenren

2010 10 17

Vadstenaakademien arbetar för att visa vad som händer i operagenren. Samtidigt griper man in i det händelseförloppet. Man skapar själv ny opera och man samlar forskare, aktiva operaskapare, sångare och skådespelare till seminarier som inspirerar till nytt operaskapande, både i traditionella och nya riktningar. I början av december 2010 kommer man att ge en tredagars spetsutbildning för aktiva sångare i barockgenren, vilket är ett exempel på hur man skapar kvalité i traditionen. Den 24 september 2010 höll man ett seminarium med titeln ”Re-imagining Opera”, nu med fokus på att finna nya vägar för operaskapande.

På seminariet, som introducerades av Nils Spangenberg, var opera på skärm - digitalt, filmat och TV-sänt - en av de vägar för nyskapande som undersöktes. En annan var de kortoperor eller situationsoperor som utvecklats i Holland av regissören Anthony Heidweiller, en av föredragshållarna på seminariet.

I de utdrag som publicerats på Vadstenaakademiens hemsida framgår en av de stora skiljelinjer som finns idag i skapandet av ny opera - den mellan scenopera och skärmopera. Medan scenoperan, som Folkoperans VD Pia Kronqvist säger i sitt föredrag, anses ge en kommunikation ”från hjärta till hjärta”, ger skärmoperan, med den ofrånkomliga distans som mikrofonen skapar, nya möjligheter till sånglig variation och även kommunikationsvägar till helt nya publikgrupper.

På ömse sidor om denna skiljelinje skapas såväl traditionell som ny opera. Scenoperan i Holland gör situationsopera med föreställningar på några minuter att spelas upp i butiker, på torg, i bussar och tunnelbana. Samtidigt skapar skärmoperan olika föreställningstyper från dagens direktsända Metropolitanvisningar till rena animerade digitaloperor.

I föredragen från seminariet ”Re-imagining Opera” anar man en polemik föredragshållarna emellan. Skärmoperans företrädare tycks se en viss bakåtsträvan i scenoperans fasthållande vid den direkta publikkontakten med de speciella röstkrav som ställs för att omickad nå ut över stora auditorier. Samtidigt uttrycker Pia Kronqvist troligen en grundmurad åsikt hos många av scenoperans företrädare när hon menar att vissa uttryck på skärm lätt kan bli ”löjliga”.

Själv ser jag möjligheter till en upplösning av den här skiljelinjen. Spangenberg själv använde t.ex. digital bildteknik på den traditionella operascenen i sommarens föreställning Starcross’d Lovers i Vadstena. Scenopera kan helt klart pröva nya grepp i sin dramaturgi genom att införliva film, video och digitala media i scenframställningen. Tillsammans med situationsopera likt den Holländska öppnar detta intressanta kombinationsmöjligheter i operaskapandet.


Videoklippen från seminariet ”Re-imagining Opera” finns på följande länk:
http://www.vadstena-akademien.org/?pid=14c8604c0c32eb&lid=14c861de4cd4dc

Information om utbildningen för barocksångare hittas här:
http://www.vadstena-akademien.org/?pid=14caee6661af68

En landsortsidyll varsomhelst i Sverige

                                                           Ortens centrum i höstskrud

                                               Med järnvägen mitt i byn tar man

                                               sig snart in till storstan. En puls-
                                               åder för turismen. Men lastar man
                                               något gods här?

                                                                    Utsikten!

                                                      Pittoreskt och elegant i centrum.

                                  Entreprenörskap med estetisk fingertoppskänsla

              En bra affärsidé - man serverar med vackert porslin, kunden gillar det och
                                                      kan köpa det med sig.

                                                 Patriciervilla med sjöutsikt och bad

 

                                                      Dock - ofta räcker inte vilja

                                                      och goda idéer när

                                                      marknaden är otillräcklig

Storslangna hotellplaner                                       Turisterna kommer
förverkligades i en                                               hotellgästerna är på plats
tidigare epok                                                        men reparationer kostar

                                                  Förutsättningar finns

                                      Vilka är landsbygdens medel att tillvarata dem?

LIVET: Och så undrar jag över skuldfrågan

2010 10 16

Att vara förälder innebär väl en möjlighet. Visst tänker jag mig väl att det har betydelse för mina barns framtid om jag är vaken eller sover mig igenom deras uppväxt. Visst är det väl i någon mån uppmuntrande om jag tänker mig att den miljö mina barn och jag skapar kring våra inbördes relationer skulle kunna vara en positiv faktor i deras liv. Och i viss mån tycker jag det är trösterikt att om jag verkligen försöker så gott jag kan, så är det barnens styrka att förlåta och ändå älska det jag vill och försöker.

Inte är det alltid barnen hittar väg till att utveckla alla sina inneboende möjligheter. Vad gör jag som förälder när mina barn blir problem? Det är en sorg att se ett barn lida, om det är i oförmåga att hantera sina relationer, om det är psykisk eller om det är fysisk sjukdom. Det är nog lätt att önska sig att den sorgen skulle gå ifrån en. Det är nog nära till hands att tappa tron på att man i det läget kan räcka till. Men kan det vara  så att i kris gör det också skillnad för barnet om jag är vaken eller sover i relationen, om jag tror på den skillnaden.

En person jag kände tog sitt liv. Där fanns en person i förälders ställe, som gjort allt för att hjälpa och visa på vägar till mening. Det var en bottenlös sorg och ingen återvändo. I det läget - kan man själv hitta tillbaka? Svaret överraskade mig - ”det ligger en glädje i att vi möttes och båda kände att livet hade en mening just i de mötena”. Det överraskade och gladde mig i hjärtat. Ytterst kan det vara i detta som varje relations betydelse ligger.

Genetiken går på olika linjer när det gäller miljöns betydelse för barns utveckling. Nyligen publicerades resultat som visade på att funktionsnedsättningar vid ADHD inte beror på dåligt föräldraskap. Forskarna var nöjda med att kunna lätta föräldrars skuldbörda genom att visa att det är generna som bestämmer utfallet för individen. I samma veva hölls Svenska Vetenskapsrådets forskarseminarium kring galenskap och kreativitet. Man kunde visa att genförändringar som kunde leda till schizofreni också kunde leda till välfungerande kreativitet. Dessa forskare var nöjda att kunna visa hur miljön i hemmet, skolan och övrig omgivning hade en betydelse för utfallet för individen.

Jag läste i morgontidningen den 30 september om ADHD-forskarnas resultat och undrade över skuldfrågans betydelse i forskningen kring olika funktionshinder. Själv fann jag det glädjande när jag några timmar senare, på Vetenskapsrådets seminarium, förstod att det kanske har en betydelse för ett barns mentala utveckling om jag som förälder eller lärare försöker bidra till en hälsosam miljö.

http://medicine.cf.ac.uk/en/news/first-genetic-link-adhd-revealed/  (”overcoming the stigma of ADHD”)

VETENSKAP: ADHD - är frågan om dess orsaker avgjord?

Är ADHD genetiskt betingat? Ett brittiskt forskarlag har ställt sig den frågan och menar att man har funnit definitiva tecken som tyder på det. I en försöksgrupp har man funnit en hög andel av vad man kallar "large, rare chromosomal deletions and duplications ... (CNV)" som kan kopplas till ADHD. Rapporten publiceras i tidskriften The Lancet och citerades i bl. a. Svenska Dagbladet den 30 september 2010. Så här summerar det brittiska forskarlaget sina slutsatser: "Our findings provide genetic evidence of an increased rate of large CNVs in individuals with ADHD and suggest that ADHD is not purely a social construct"  (The Lancet, Early Online Publication, 30 September 2010).

I Svenska Dagbladets och andra svenska tidningars rapportering talar rubrikerna om "trasiga gener" som orsaken till ADHD. Forskargruppen är något försiktigare, men menar att ett genetiskt samband finns. Man har jämfört med en kontrollgrupp utan ADHD, i vilken man funnit en lägre förekomst av de förändrade generna. I Svenska Dagbladets sakkunnigkommentar ges intrycket att forskningen nu slutgiltigt har besvarat hur man ska betrakta ADHD från föräldraperspektiv, skola och läkare.

Dock saknas så här långt forskning kring vilka andra inriktningar på personligheten de aktuella genförändringarna kan ge. Är effekten av denna genförändring alltid personlighetsstörande? Är effekten av denna genförändring någonsin av positiv art? För att bedöma betydelsen av miljö, uppfostran och sociala faktorer behöver forskningen ställa dessa frågor. I presskommentarerna nämns att de förändringar som kan kopplas till ADHD även har samband med autism och schizofreni, eftersom "det tycks ...  finnas en gemensam biologisk bas för flera av dessa störningar". Här blir de forskarrapporter intressanta som nyligen funnit att schizofreni och kreativitet kan ha ett genetiskt samband. Det blir därför spännande att se hur ADHD-forskningen går vidare.

Länk till The Lancets sammanfattning av forskarrapporten:
http://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736%2810%2961109-9/abstract

Länk till Svenska Dagbladet 30 september 2010, "ADHD orsakas av 'trasiga' gener":
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/adhd-orsakas-av-trasiga-gener_5425789.svd

Länk till kommentar på University of Cardiff's hemsida:
http://medicine.cf.ac.uk/en/news/first-genetic-link-adhd-revealed/

VETENSKAP: Kreativitet och galenskap har samma biologiska grund

2010 10 06 Vetenskapsrådet skapar viktig dialog


Synergi är den effekt som uppstår när 1 + 1 blir 3. Det uppstår inte alltför sällan när vitt skilda synsätt möts. I forskarvärlden händer detta ibland - när två parter går i dialog med varandra blir effekten av deras möte i gynnsamma fall större än deras samlade kunskap. Just i mötet mellan skilda discipliner och uppfattningar uppstår ibland idéer som ingendera parten var för sig skulle ha producerat.

Kanske var detta en del i Vetenskapsrådets tanke, när man till sitt kvartalsseminarium den 30 september 2010 bjöd in hjärnforskare att tillsammans med forskare i psykologi, pedagogik, konst och ekonomi diskutera frågor kring förutsättningarna för förändring i samhälle och tanke. Det intressanta perspektiv utifrån vilket man närmade sig frågorna kring förändring var den medicinska forskning om möjliga kopplingar mellan psykotiska sjukdomar och kreativitet, som presenterades av Örjan de Manzano, forskare vid Karolinska Institutets avdelning för kvinnors och barns hälsa.

Mellan den genetiska hjärnforskningen, här representerad av de Manzano, och den humanistiskt och samhällsvetenskapligt orienterade forskningen har funnits och finns skiljelinjer, vilka inte alltid öppnat till välvilligt, nyfiket idéutbyte. Biologismen, till vilken den genetiska hjärnforskningen kan räknas, har inte sällan uppfattats som ensidigt mekanisk i sin människosyn, medan humanvetenskapernas ofta existentiella ingångar i psykologi och pedagogik gärna betraktats som mindre vetenskapliga. Utan tvekan har dessa båda sidor i forskningen om människans mentala beskaffenhet tidvis stått i ett direkt fientligt förhållande till varandra.

När Vetenskapsrådet vill råda bot på vetenskapernas revirstrid, är syftet helt klart inte enbart att gjuta olja på upprörd sjö. Att ta upp denna tvärvetenskapliga diskussion skär som en kniv genom mycket av den förvirring som trots allt ännu råder i skolvärlden, i utbildningssystemet som helhet, i psykiatrin och i samhällsdebatten i stort om förutsättningarna för mänsklig kreativitet och förutsättningarna för förändring och utveckling för individ och samhälle. Att som Örjan de Manzano visa att en och samma genuppsättning som styr dopamintillförseln i hjärnan kan leda till psykotisk sjukdom och till kreativ genialitet väcker flera frågor av grundläggande slag för både forskning och tillämpning kring denna kunskap. 

Framförallt när de Manzanos forskningsresultat ställdes i belysning av både pedagogisk och ekonomisk-social forskning väcktes frågan om vad som gör skillnaden. Vilka faktorer inverkar på om en individs genetiska förutsättningar ska leda till psykisk sjukdom eller till livsbejakande kreativitet?

Här ställdes grundläggande frågor om psykisk sjukdom och hälsa på sin spets. De Manzanos hjärnforskning antydde att divergent tänkande, om det hämmas eller bestraffas får helt andra effekter på individens psykiska hälsa än om samma divergenta tänkande beröms och uppmuntras. Eva Hoff från sitt psykologiperspektiv och Gunnar Thörnqvist från sitt perspektiv som ekonomiforskare fyllde i med bilder av miljöer där det divergenta tänkandet kan utvecklas till ansvarsfull kreativitet. Miljöer av tolerans, mångfald, trygghet, men lika mycket av ramar, konkurrens och arbetsordning. En spännande mix tog form i mötet mellan de olika forskarnas perspektiv. Att lära känna normer och att uppmuntras när man vågar ifrågasätta och bryta dem. Att lära arbetsdisciplin och att vara trygg nog att våga skapa röra och kaos. Att uppmuntras i oräddhet för att kunna använda sin kreativitet både till att bryta ramar och skapa nya.
Allt detta påminner om den existentiellt grundade inställning som ganska länge styrt svensk skola, utbildning och forskning. Men ändå inte. Kombinationen av frihet och ramar var förtydligande. Kombinationen av ordning och kaos. Kombinationen överhuvudtaget av olika synsätt som tillåts gripa in i och befrukta varandra. Till detta kom en diskussion kring kreativiteten som sådan. Är kreativitet med nödvändighet bra? Är kreativitet alltid normbrytande? Betyder kreativitet alltid förändring? Är förändring alltid det som eftersträvas? Vad är förändring? Vad innebär det att se och förstå något nytt, att skapa något nytt?

Frågor och försök till svar som väcktes berör föräldrars ansvar för barnens utveckling. Den tidiga miljön, den första skolan, gymnasiet - Gunnar Thörnqvist sammanfattade med en historisk överblick över de miljöer där forskarkreativitet fostrats. Tillåtande, uppmuntrande, arbetsintensivt. Tolerans, sökande, oräddhet, ansvar.

Vetenskapsrådets seminarium handlade om hur man uppmuntrar kreativitet. Mycket handlade det om att skapa förutsättningar för förändring. Delvis var frågan hur man skapar förutsättningar för en elitboom inom konst och forskning genom att leda in divergent tänkande barn och ungdomar i banor där divergensen blir kreativ och inte mentalt destruktiv som den också kan bli. Men diskussionen har en allmän relevans för uppfostran och utbildning. Vilka miljöer skapar samhället, vilka miljöer skapar vuxenvärlden för alla de barn som kanske inte blir konstnärer eller forskare, men vilkas kreativitet väntar på att finna sin riktning. I skapandet av de miljöerna i hemmen, skolan och samhället som helhet behövs synergieffekten av mötet mellan olika, motsatta, idéer och uppfattningar.

//DD

VETENSKAPSRÅDETS hemsida - om kvartalsseminarierna http://www.vr.se/franvetenskapsradet/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter2010/nyheter2010/vetenskapsradetskvartalsseminariumvisaspateve.5.37eca2ee12a87a8202180002457.html 

OPERA: Det kanske är därför

Min livskamrat sen 38 år gav mig denna operapassning igår.
Notera att det är reklam.


RADIOTEATERN from Sveriges Radio on Vimeo.
RADIOTEATERN
http://vimeo.com/1716548

FILOSOFI: Immanuel Kant and the Knowability of Reality

Check this video if you're interested in philosophy. What is reality? And is it knowable? Listen to Kant's answer to these questions.

At the same time, reflect on the impact of musical dramatizing. Might be of interest to directors and others involved in the creation of new-opera. Hah ... ?


"The Transcendental Deduction of the Pure Concepts of Understanding" Translation by Roderick T. Long Music and vocals by Paul L. Fine

VETENSKAP: Schizophrenic or Genius: A Dialogue between Biologism and Sociologism

2010 10 01 The Swedish Research Council’s quarterly seminar September 30 on creativity, madness, art, science and change.

Notes by David Dickson


The point made by Örjan de Manzano, scholar of brain genetics at Karolinska Institutet in Stockholm, is clear. The genetic set-ups of schizophrenic and creative brains have important aspects in common. One and the same genetics of the brain can give rise to psychotic illness and to genial creativity.

On  30 September 2010 highly merited scholars in genetics, art and pedagogics lectured at the quarterly seminar of the Swedish Research Council about madness and different aspects of creativity. Ninety researchers, artists, teachers and other people were gathered to learn and to discuss. The combination of lecturers was set up to instigate dialogue between disciplines that nornally do not combine voluntarily. Eva Hoff’s thoughts about heuristic teaching and the acceptance of play and make-believe as important stimuli for children’s creativity provided a social soil for Örjan de Manzano’s biologically oriented explorations of human creativity and madness. Maria Sandgren who lectured about the voice and processes of creativity among opera singers gave perspectives on the necessity of combining play and creativity with frames of hard work and disciplined development of skills. Görel Cavalli-Björkman’s picture of highly creative artists with a history of mental illness problematised romantic notions of creative madness at the same time as her exposition tended to suggest the psychotic experience as a possible source for mature artistic expression. Finally, Gunnar Thörnqvist’s lecture about what characterizes and fosters the creative mind forcefully corroborated Eva Hoff’s ideas about openness and freedom of mind in education and upbringing, at the same time as he introduced elements such as discipline, competition and elitism in combination with tolerance and generosity as requirements for fostering creativity, energy and change.

To Gunnar Thörnqvist’s mind, spaces for creativity are essential,. How do people become creative? In what places does creativity come into being. Thörnqvist made it his point that in places where relations are characterized by great tolerance towards divergent norms and divergent thinking, individuals can develop into healthy creative people and creativity can flourish. In places or homes in which such tolerance exists in combination with safety within the family, and a mixture of chaos and perfectionism in thought, children have been known to develop their creativity to a maximum.
One of the questions that came up was what decides whether the creatively gifted individual develops creativity or mental illness. Thörnqvist’s list of conditions that favour the development of creativity in children did not in itself address that question. In the context of the seminar as a whole, however, generosity, playfulness, equality, communication, but also competency, discipline, elitism and competition came to stand out as elements supportive of mental health. Among conditions detrimental to the development of healthy creativity Thörnqvist mentions hierarchies (however effective), unresolved conflicts and closed doors.

For parents, pedagogues, educational planners, entrepreneurial coaches and private as well as publicly funded research or artistic institutions and departments, the fact that the fostering of creativity and the encouraging of places where creativity is favoured can make the difference between madness and genius is good news indeed. The upbringing of children can make a difference. Modes of teaching can make a diffference. For the individual with a schizoid genetic set-up this news could mean the difference between life and death.