2010 10 06 Vetenskapsrådet skapar viktig dialog
Synergi är den effekt som uppstår när 1 + 1 blir 3. Det uppstår inte alltför sällan när vitt skilda synsätt möts. I forskarvärlden händer detta ibland - när två parter går i dialog med varandra blir effekten av deras möte i gynnsamma fall större än deras samlade kunskap. Just i mötet mellan skilda discipliner och uppfattningar uppstår ibland idéer som ingendera parten var för sig skulle ha producerat.
Kanske var detta en del i Vetenskapsrådets tanke, när man till sitt kvartalsseminarium den 30 september 2010 bjöd in hjärnforskare att tillsammans med forskare i psykologi, pedagogik, konst och ekonomi diskutera frågor kring förutsättningarna för förändring i samhälle och tanke. Det intressanta perspektiv utifrån vilket man närmade sig frågorna kring förändring var den medicinska forskning om möjliga kopplingar mellan psykotiska sjukdomar och kreativitet, som presenterades av Örjan de Manzano, forskare vid Karolinska Institutets avdelning för kvinnors och barns hälsa.
Mellan den genetiska hjärnforskningen, här representerad av de Manzano, och den humanistiskt och samhällsvetenskapligt orienterade forskningen har funnits och finns skiljelinjer, vilka inte alltid öppnat till välvilligt, nyfiket idéutbyte. Biologismen, till vilken den genetiska hjärnforskningen kan räknas, har inte sällan uppfattats som ensidigt mekanisk i sin människosyn, medan humanvetenskapernas ofta existentiella ingångar i psykologi och pedagogik gärna betraktats som mindre vetenskapliga. Utan tvekan har dessa båda sidor i forskningen om människans mentala beskaffenhet tidvis stått i ett direkt fientligt förhållande till varandra.
När Vetenskapsrådet vill råda bot på vetenskapernas revirstrid, är syftet helt klart inte enbart att gjuta olja på upprörd sjö. Att ta upp denna tvärvetenskapliga diskussion skär som en kniv genom mycket av den förvirring som trots allt ännu råder i skolvärlden, i utbildningssystemet som helhet, i psykiatrin och i samhällsdebatten i stort om förutsättningarna för mänsklig kreativitet och förutsättningarna för förändring och utveckling för individ och samhälle. Att som Örjan de Manzano visa att en och samma genuppsättning som styr dopamintillförseln i hjärnan kan leda till psykotisk sjukdom och till kreativ genialitet väcker flera frågor av grundläggande slag för både forskning och tillämpning kring denna kunskap.
Framförallt när de Manzanos forskningsresultat ställdes i belysning av både pedagogisk och ekonomisk-social forskning väcktes frågan om vad som gör skillnaden. Vilka faktorer inverkar på om en individs genetiska förutsättningar ska leda till psykisk sjukdom eller till livsbejakande kreativitet?
Här ställdes grundläggande frågor om psykisk sjukdom och hälsa på sin spets. De Manzanos hjärnforskning antydde att divergent tänkande, om det hämmas eller bestraffas får helt andra effekter på individens psykiska hälsa än om samma divergenta tänkande beröms och uppmuntras. Eva Hoff från sitt psykologiperspektiv och Gunnar Thörnqvist från sitt perspektiv som ekonomiforskare fyllde i med bilder av miljöer där det divergenta tänkandet kan utvecklas till ansvarsfull kreativitet. Miljöer av tolerans, mångfald, trygghet, men lika mycket av ramar, konkurrens och arbetsordning. En spännande mix tog form i mötet mellan de olika forskarnas perspektiv. Att lära känna normer och att uppmuntras när man vågar ifrågasätta och bryta dem. Att lära arbetsdisciplin och att vara trygg nog att våga skapa röra och kaos. Att uppmuntras i oräddhet för att kunna använda sin kreativitet både till att bryta ramar och skapa nya.
Allt detta påminner om den existentiellt grundade inställning som ganska länge styrt svensk skola, utbildning och forskning. Men ändå inte. Kombinationen av frihet och ramar var förtydligande. Kombinationen av ordning och kaos. Kombinationen överhuvudtaget av olika synsätt som tillåts gripa in i och befrukta varandra. Till detta kom en diskussion kring kreativiteten som sådan. Är kreativitet med nödvändighet bra? Är kreativitet alltid normbrytande? Betyder kreativitet alltid förändring? Är förändring alltid det som eftersträvas? Vad är förändring? Vad innebär det att se och förstå något nytt, att skapa något nytt?
Frågor och försök till svar som väcktes berör föräldrars ansvar för barnens utveckling. Den tidiga miljön, den första skolan, gymnasiet - Gunnar Thörnqvist sammanfattade med en historisk överblick över de miljöer där forskarkreativitet fostrats. Tillåtande, uppmuntrande, arbetsintensivt. Tolerans, sökande, oräddhet, ansvar.
Vetenskapsrådets seminarium handlade om hur man uppmuntrar kreativitet. Mycket handlade det om att skapa förutsättningar för förändring. Delvis var frågan hur man skapar förutsättningar för en elitboom inom konst och forskning genom att leda in divergent tänkande barn och ungdomar i banor där divergensen blir kreativ och inte mentalt destruktiv som den också kan bli. Men diskussionen har en allmän relevans för uppfostran och utbildning. Vilka miljöer skapar samhället, vilka miljöer skapar vuxenvärlden för alla de barn som kanske inte blir konstnärer eller forskare, men vilkas kreativitet väntar på att finna sin riktning. I skapandet av de miljöerna i hemmen, skolan och samhället som helhet behövs synergieffekten av mötet mellan olika, motsatta, idéer och uppfattningar.
//DD
VETENSKAPSRÅDETS hemsida - om kvartalsseminarierna
http://www.vr.se/franvetenskapsradet/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter2010/nyheter2010/vetenskapsradetskvartalsseminariumvisaspateve.5.37eca2ee12a87a8202180002457.html
