(foto David Dickson)

måndag 25 oktober 2010

LITTERATUR: Sigrid Undsets roman Jenny


David Dickson läser.

I bloggen Tofflan den 16 september kommenteras Maria Sveland och Mian Lodalen, och deras besök i Babel hos Daniel Sjölin.  Så här lyder kommentaren: ”Maria Sveland inledde med att nämna sin bok Bitterfittan ett antal gånger samt begreppet Det Knapplösa Knullet. Annars behandlade diskussion mest feminism, feministiska biblar och politik”. Så kan man ju kommentera om man är inställd på att kritiskt granska författares och andras ibland tröttsamma självpromotion i skilda sammanhang.

Och kritisk granskning är bra. Men själv blir jag lite förvånad att läsa den därefter följande något trötta formuleringen ”Annars behandlade diskussion mest feminism ...” För när jag lyssnade till samma diskussion gav den mig ju ett bestående intryck när samtalet kom in på ungdomars möte med sexualiteten. Det var särskilt när Mian Lodalen med kraft berättade hur unga kvinnors första möten med manlig sexualitet mycket ofta blir en total ”käftsmäll”. Hur leken och lyssnandet till den egna intuitionen i ett enda slag tar slut. Hur jagskapandet, istället för en sökande upptäcktsfärd blir en anpassning till normer om hur kvinnor ska vara. Inte hur jag som kvinna skulle kunna bli, utan en oändlig serie anpassningar till hur jag som kvinna förväntas vara. Och de förväntningarna har inte att göra med hur jag som kvinna skulle kunna med självständig nyfikenhet söka och finna glädje, njutning och ny kunskap om mig själv och andra. Med kraften hos en ”käftsmäll” får hon som nyss var barn veta att hon har att rätta sig efter en färdig form att stöpa sig i, en form där manliga krav inte får undersökas och prövas, där det enda som ska undersökas är hur de manliga kraven ska tillfredsställas.

Allt detta sa inte Mian Lodalen och det gjorde inte Maria Sveland eller Daniel Sjölin heller. Så Tofflan må kanske vara förlåten. Det enda Mian Lodalen egentligen sa var att unga kvinnors möte med manlig sexualitet ofta innebär en mental ”käftsmäll”. Men kanske var jag lite mer mottaglig än Tofflan denna kväll för den fulla innebörden i detta. Efter att just ha läst Sigrid Undsets roman Jenny från 1928 var jag i mitt innersta förberedd. Jag vill inte avslöja precis hur, men om jag som man kunde bringas att se en av de upplevelser som grundlägger kvinnlig underkastelse och kvinnligt självförakt så säger det en del om Sigrid Undsets roman.

Jenny är gestaltningen av en kvinnas sökande efter något som ska kunna bli ett jag. Hon söker med en blandning av försiktig passion och självständighet. Det är en blandning som vittnar om en sårbarhet som ändå kunde ge plats åt viljan att uppfinna sig själv. Mot det vägvinnande och uppfinningsvilliga står inte bara den manliga sexualitetens krav. Mot viljan att uppfinna sig själv står också Jennys egen i vissa avseenden förutfattade förståelse av vad mannens krav består i. Hennes kamp gestaltas oförblommerat, och bilden av kvinnans upplevelse av mötet med manlig sexualitet gjorde i vart fall mina sinnen mottagliga för ett annars kanske osett djup i dagens diskussioner.  

David Dickson

4 kommentarer:

  1. Nej jag var nog inte lika mottaglig som du när jag såg programmet. Ibland tycker jag att fokus flyttas alltför mycket från litteraturen i sig och till andra ämnen. Jag har inget emot feminism, men skulle då och då önska att man kanske tittade lite mer på själva skrivandet och även helheten. En del författare kan prata för sig och sin vara, andra inte. Därmed är imte sagt att den ena är bättre än den andra. Typ...

    SvaraRadera
  2. Det där "litteraturen i sig" - tänker du på skrivandet framför allt, eller på läsandet också?

    SvaraRadera
  3. Jag är ju mest intresserad av författarna och deras böcker, dvs skrivandet. Men det klart att litteraturen i sig även omfattar läsandet. Det jag reagerar på är att programmet ibland blir filosofistund i stället för att ha fokus på böckerna i sig. Sen är det ibland lite för mycket trams, jag är mer seriös och tråkig... ;-)

    SvaraRadera
  4. Seriös, OK - men är det = tråkig. Ja, ja, jag ser smiley-blinket. Men hur tänker du om skrivandet och läsandet? Man kan ju tro att författaren är den som har kontroll på vad texten betyder. Därför var det kul, tyckte jag, att höra William Golding i en intervju på TV för en del år sen (4 eller 10 eller så) där han uttryckte sin förtjusning över läsare som berättat hur de upplevde det han skrivit och han hade inte ens tänkt åt det hållet. Han var nöjd med att han själv inte visste allt som hans text kunde betyda. Och jag frågar kanske då: Vad tänker du när du läser Jenny? Jag skulle inte bli förvånad om den romanen fyller dig med något helt annat än det som fyllde mig.

    SvaraRadera