UTBILDNING: Illavarslande nationell-provhysteri

Ut på händer och knän

Kanske dags, Björklund?

Jan Björklund

Är uttrycket bekant? ”Ut på händer och knän” - så blir man utkastad efter att till exempel ha betett sig synnerligen olämpligt på krogen eller i mer överförd bemärkelse då man blir avskedad efter att ha gjort sig oönskad  på sin arbetsplats på grund av totalt olämpligt beteende. Så kunde man i vart fall råka ut förr. Kanske kommer det att kunna ske igen, om regeringen Reinfeldt med hjälp av radikalt nyliberala Annie Lööf lyckas avskaffa arbetsrätten.

”Ut på händer och knän” - så kommer nutidshistorien så småningom att avfärda utbildningsminister Björklunds synnerligen olämpliga idé om att införa nationella prov i fler ämnen både i grundskolan och gymnasieskolan. Erfarenheter från USA, där utökade centrala prov under flera år spelat en framskjuten roll, ger vid handen att en sådan linje leder till att skolor och lärare frestas att åsidosätta ämneskunskaperna och prioritera den mekaniska färdigheten att förstå provfrågor.

Historiens skräpkorg

Tydliga signaler från lärare som fortbildar sig inför det kommande kravet på lärarlegitimation visar att Björklunds linje om utökade nationella prov står i motsättning till den ledande pedagogiska forskning som Skolverkets lärarutbildare förmedlar. I de kommittéer som idag utarbetar genomförandet av Björklunds nationella-provhysteri sitter kunniga lärare och forskare. Det är ett illavarslande tecken att de nu tvingas lägga mycket av sin energi och kunnande på att minska skadeverkningarna av ett totalt olämpligt system istället för att helhjärtat kunna arbeta för ett bedömningssystem i samklang med beprövad erfarenhet och forskning.

Läs mitt blogginlägg från februari i år om nationella-provhysterin och den amerikanska erfarenheten.

Läs också Diane Ravitchs artikel "Why I Changed My Mind". Diane Ravitch var länge både Clintons och Bushs rådgivare i utbildningsfrågor och förespråkade då bland annat utökade nationella prov. Idag har erfarenheterna givit henne en helt annan uppfattning.

Christer Fritzell skrev nyligen en artikel i SvD med titeln ”Snäv syn på kunskap med fler prov” där han ifrågasätter det kloka i Björklunds satsning på nationella prov,

Nationella-provhysterin dödar kunskapen

Kunskapens riddare?

Jan Björklund och regeringen vill förbättra skolan. Kunskapen ska vara i centrum. Kunskapssamhället kräver en kunskapsskola. Det är min egen slogan som lärare, och Jan Björklund skulle nog gärna låna den och göra den till sin. Men slogans är inte hela receptet. Det är många ingredienser som måste till för att lärandet ska fungera. Från USA hämtar jag ett visdomsord i denna diskussion. Det är Diane Ravitch, som har varit utbildningsansvarig under såväl George Bush d.ä. som under Bill Clinton, som säger att

Diane Ravitch

” We need better-educated teachers who have degrees in the subjects they teach; we need principals who are themselves master teachers, since they are the ones who evaluate and support the teachers; and we need superintendents who are knowledgeable educators, since they make crucial decisions about curriculums, instruction and personnel.
We must ensure that every student has the benefit of a coherent curriculum, one that includes history, literature, geography, civics, science, the arts, mathematics and physical education. And we must attend to the conditions in which children live, because their ability to attend school and to learn is directly influenced by their health and the well-being of their families”

Kanske bara delvis vad Jan Björklund och hans regering skulle skriva under på. Men jag tror att Jan Björklund har följt den skoldebatt som pågår för fullt i USA, och om han har gjort det, vet han också att det inte bara är hans idéer om ett nedmonterat civilsamhälle som förkastas av Diane Ravitch. Även hans idéer om nationella prov som en del av lösningen på bristande skolresultat har förkastats av just denna Diane Ravitch, som bättre än någon annan kan bedöma deras bristande effektivitet om det är kunskap man vill åstadkomma.

Diane Ravitch var en av dem som hårdast, tufffast och mest envist drev genomförandet av centrala test i USA under många år. I ansvarig ställning på nationell nivå. 2004 började hon syna resultatet av sitt arbete i sömmarna och förra året (2010) kunde hon som sakkunnig på det system med centrala tester hon själv utarbetat döma ut det som fullkomligt misslyckat.

Detta är väl det som kan fascinera en i det Amerikanska samhällssystemet -  att det kan tillåta människor att dra slutsatser och ändra uppfattning när verkligheten gör sig tydligt påmint och ideologin visar sig inte räcka till.

I detta fallet drog hon som kanske mer än någon annan drivit på för centrala test en överraskande slutsats. Att kontrollera skolans och kunskapens kvalité med centrala test är fel väg att gå därför att de, som hon menar uppmuntrar fel sorts inlärning:

”this intense emphasis on test preparation is wasted, because students tend to learn test-taking techniques rather than the subject tested”

Menar Björklund och regeringen allvar med att befordra kunskapsutvecklingen i skolan, ja då bör de lyssna på denna erfarna person, som med ordentligt på fötterna menar att det som händer när man använder centrala prov som kontrollmetod är att man effektivt motverkar själva kunskapsprocessen

”the machinery will be in place to measure and test, driving out innovation, creativity, and divergent thinking. This is not wise and it is not smart.”

Källor:
Diane Ravitch:
National Standards in American Education: A Citizen’s Guide (kopiera länken nedan och klistra in i adressfältet) Läs här ur Ravitchs tidigare argumentation för centrala prov.
< http://books.google.se/books?id=8fk2yE1a0PEC&printsec=frontcover&dq=National+Standards+in+American+Education:+A+Citizen%E2%80%99s+Guide&source=bl&ots=-anhFHTd7O&sig=hLZ9oB1veETwB7PxjYZFroYLTA0&hl=sv&ei=lgRXTeuoF8zVsgbg16WlCw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=4&ved=0CEIQ6AEwAw#v=onepage&q&f=false >

Diane Ravitch - hemsida

Diane Ravitch: The Death and Life of the Great American School System
Detta är boken där hon analyserar och gör upp med sin egen insats i det amerikanska utbildningssstemet.

”The 'Great American School System' Flunks Out” by Glenn C. Altschuler.  NPR 16 mars 2010. Recension. Med ett utdrag ur Diane Ravitchs bok The Death and Life of the Great American School System.

”Why I Changed My Mind” by Diane Ravitch. The Nation, June 14, 2010 
Hennes svar i pressen till dem som haft svårt att förstå att man inte alltid måste stå fast vid sin uppfattning.

Education Policy Blog Besök denna intressanta blogg med artiklar och analyser av viktiga utbildningsfrågor (länk till Kenneth Bernsteins utmärkta analys av Ravitchs bok The Death and Life of the Great American School System). 

UTBILDNING: Latinet och framtiden

Madonnarelief, Dômen i Firenze (foto DD)

Latinet är tillbaka i det svenska gymnasiet. I det humanistiska programmets språkinriktning kan man välja en verklig fördjupning i latinet. Det ger språkintresserade ungdomar möjlighet att skaffa sig en grundförståelse för en viktig del av den europeiska språkfamiljens ursprung.  

Jag ställde ändå en fråga till Skolverkets Björn Börjeson idag. Detta var på Skolverkets informationssamling för lärare i Fyrbodal om nya gymnasiet Gy11 i den för dagen iskalla bandyhallen ARENA i Vänersborg:

Varför satsar regeringen och Skolverket så hårt på latin i gymnasiets Humanistiska program? Och varför har det inte getts möjlighet för elever att på motsvarande sätt rikta in sina språkstudier på Kinesiska och Asiatiska språk, alternativt på Arabiska eller Ryska.

 Jag är helt överens om att latinet är en utomordentlig grund för studier i andra europeiska språk.  Helt klart ger latinet också en spännande utgångspunkt för djupa historiska och språkliga studier, särskilt i de europeiska språkområdena.

Det jag undrar är om inte humanistiska programmet också borde vara mer nutidsinriktat. Också! Vid sidan av den djupa kunskap om Europa och europeiskt influerade kulturer som latinet ger, borde humanistiska programmet också erbjuda asiatiska språk och arabiska och ryska för motsvarande djup kunskap i kulturer i de språkområdena. Det är språkområden som svenska humanister behöver kunskaper i inför en framtid där kontakter med dessa områden i världen kommer att bli allt viktigare.

På min fråga svarade Björn Börjeson att latinstudier ger kunskap om ”vår kulturella hemvist”. Jag accepterar det som ett giltigt argument för studier i latin, men jag tycker inte att det räcker som riktmärke för Sveriges nutida och framtida humaniora. Om man vill bredda humaniora till att bli relevant på ett offensivt sätt i nutid och framtid, bör man vid sidan om en europahumanistisk inriktning också erbjuda en asienhumanistisk, en slavisk-humanistisk och en arabisk-humanistisk inriktning. Är inte humaniora lite väl defensiva. Kan man hoppas på lite mer tilltro till dess roll i framtiden.

(Björn Börjeson är lärare på Birger Sjöbergsgymnasiet i Vänersborg samt sekreterare i Svenska Klassikerförbundet)

UTBILDNING: Geografiämnet - varthän?

 Glasmålning i
Dômen i Milano
(foto David Dickson)





Vetenskapens vägval:
Vad vill geograferna?
Jan Björklunds och regeringens inbrytning i geografiämnets utformning i skolan tillför tyvärr mycket litet användbar vägledning för skola, lärare och elever. Professorer och experter kopplade till Skolverket påpekar mycket riktigt att regeringens direktiv utarmar geografiämnet.
När detta blivit sagt återstår frågan om vad de geografiexperter Skolverket anlitat vill med sitt förslag till hur ämnet bör utformas.

Skolverkets geografiexperter vill frångå ”ett gammaldags etnocentriskt synsätt”. Detta är vällovligt, om man tänker på att geografiämnet traditionellt varit en del i en ideologi med sin grund i den Västerländska kolonialismen. Det intressanta är vad man vill ersätta denna gammaldags koloniala syn med.

Skolverkets experter ser ”behovet av modernisering” av geografiämnet. Det som ska styra denna modernisering är det man kallar ”dagens epokfrågor”. Detta är en högintressant utgångspunkt. Vad som ska räknas som dagens epokfrågor beror nämligen mycket på ditt perspektiv. Lever du i en fattig del av världen är epokfrågorna inte alltid de samma som för dig som lever i ett av de rikare länderna. De Afrikanska epokfrågorna är inte nödvändigtvis desamma som de Europeiska. De Latinamerikanska är inte säkert desamma som de Nordamerikanska. Och folken i de starkt expansiva kinesiska och indiska ekonomierna prioriterar kanske andra epokfrågor än folken i Europa och USA, där ekonomierna är mindre expansiva.

I sin artikel i Svenska Dagbladet 11/11 2010 menar Skolverkets geografiexperter att skolämnet geografi ska göra eleverna beredda att ”bidra till utvecklingen av ett demokratiskt, globaliserat och hållbart samhälle”. Detta är värderingar. De står inskrivna i den svenska skolans övergripande mål för elevernas fostran. Från ett svenskt perspektiv är de självklara. Men hur låter dessa epokmål i fattiga människors öron i Afrika, i Irak, i Latinamerika?

Demokrati är ju folkstyre. Att fattiga länders folk inte nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan parlamentarisk demokrati och folkmakt visar sig till exempel i en bok som BBCs veteranreporter Humphrey Hawksley publicerade 2009. Som The Guardians Martin Woolacott påpekar,  kan boken kritiseras för att inte tillräckligt dokumentera skillnaderna mellan olika typer av demokrati, men, som Woollacott också säger, visar boken på en tendens där demokratier i hög utsträckning gynnar allianser mellan politiker och penningstarka snarare än något som skulle kunna kallas folkmakt.

Om Skolverkets geografiexperter tagit hänsyn till dessa och liknande frågetecken för demokratibegreppet är oklart. Klart är dock att demokrati är ett delvis problematiskt begrepp som inte utan klargöranden kan sättas som mål för undervisningen i ett ämne som vill kalla sig vetenskapligt. På liknande sätt bör begreppen globalisering och hållbarhet granskas innan de görs till mål för undervisningen i geografiämnet. Naturligtvis kan det hända att Skolverkets experter gjort de kritiska granskningar av ”epokfrågorna” som behövs. Det vore intressant att få ta del av de granskningarna. För det kan ju inte vara avsikten att göra geografiämnet till ett verktyg för export av  sådan demokrati eller sådan globalisering som förhindrar folkstyre.

Bildkälla: The Guardian Bookshop: http://images.bertrams.com/ProductImages/services/GetImage?Source=BERT&Quality=WEB&Component=FRONTCOVER&EAN13=9780230744080

Länk till en artikel i frågan i Aftonbladet (Publicerad: 2010-11-19): http://www.aftonbladet.se/kultur/article8149844.ab

Läs också om Paul Colliers bok Wars, Guns and Votes:Democracy in Dangerous Places

UTBILDNING: Horisonter

Horisonter: Vy från Börsgårds Kulle, Faurås, Vinberg (Foto DD)

                                                                


Struktur - eller hur!
Visst skulle man kunna hävda att Jan Björklund har rätt när han vill dela upp geografiämnet i lätt greppbara delar och sen lägga ut delarna i de olika årskurserna i grundskolan. Många elever behöver strukturen för att få ordning på en redan kaotisk vardagsvärld. Och många lärare har haft svårt att förstå att det här kaoset som skapar panik i många elevers lärande faktiskt kräver en lugn plats och en tydlig struktur.

Men strukturen bör ju på något sätt vara verklighetsförankrad. Nu tror jag ju att Björklund prövade att vara ironisk när han slängde ur sig att det kunde ju gå att läsa alla länder som börjar på bokstaven A i en årskurs, o.s.v.  Men när vi kollar in närområdet - köket, vardagsrummet, villaträdgårn eller torget där vi handlar varje dag, då det är ju inte speciellt verklighetsförankrat att hoppa över de spår som andra delar av världen sätter där.

Jag tänker på min gamle folkskollärare och hans första historielektion med oss i klass 3. Han tog med oss ut till en utsiktsplats. På vägen dit visade han oss spåren efter inlandsisens tillbakadragande. Han berättade hur det sett ut när de första människorna kom. På själva utsiktsplatsen visade han oss en stendös från en långt senare bronsåldersepok, och han visade oss älven och hamninloppet och vi såg för vår inre syn hur sjöfarare och handelsmän epok för epok seglat in i hamnen. Vi såg ekstockar, vikingaskepp, segelfartyg, ångbåtar och oljetankers. Allt på en enda lektion. Ja, den tog väl en halv dag med matsäck i det gröna och allt. Men vi fick namnen på alla platserna vi såg från denna upphöjda punkt, och vi fick med oss en bild av samspel, utbyte och rörelse.  Vi förstod inte allting i ett svep, men bilden hade vi kvar. Och det vi sedan lärde oss fick en struktur och vi anade redan från början att vi hängde ihop med något som fanns längre bort än vi just kunde se.

UTBILDNING: Geografiämnet och kunskapsinnehållet

Jag spånar:
Att lära sig geografi. Det menar den svenska regeringen att man gör genom att dela upp kunskapen i Hembygdens geografi, Sveriges, Nordens, Europas och Världens geografi. Så börjar man hemma och arbetar sig utåt, vidgar horisonten undan för undan. Uppdelningen innebär att man ägnar sig åt ett område i taget för att i grundskolans högstadium börja med världen.

I en intervju i Radions P1 debatterade Jan Björklund med Skolverkets Mats Pertoft. Det lät från Björklund som att skiljefrågan var namnkunskapen, men där var Skolverket solklart på samma linje som regeringen att namnkunskap är en viktig del av geografiämnet. Skiljelinjen är alltså en annan. Pertoft pekade på att utomeuropeisk geografi kommer in först i årskurs nio.

Så här sa Björklund i intervjun som svar på frågan varför man kommer in så sent med den utomeuropeiska geografin: ”man måste dela upp det på något sätt, man kan inte läsa allting första årskursen, utan man delar upp det ...” Och han förtydligade med att säga att ”man måste dela upp kunskapsinnehållet på olika årskurser” så att man på lågstadiet ”börjar med hembygden” och  ”söker sig utåt ju äldre barnen blir”.

Ja, skulle jag vilja säga, det är utomordentligt bra att börja där man är. Det är precis där man måste börja för att ge barnet en utgångspunkt från vilken det kan upptäcka världen.

Men vad gör man när barnet i mellanstadiet frågar om vietnameser i bärmarkerna, om kineser som äger mammas arbetsplats eller om de svarthyade flyktingarna som bor i de gamla rivningslägenheterna borta vid fotbollsplan? Ska läraren säga till dem att det där kommer vi att tala om i nian, så det får vi vänta med. Är det vad Björklund menar när han talar om nödvändigheten av att dela upp kunskapsinnehållet i olika årskurser?

Ett av Björklunds motiv för en strikt uppdelning av kunskapsinnehållet på olika årskurser är att ”det är ju nödvändigt - ska man inte läsa nåt på högstadiet?” En fråga inställer sig då. Skulle inte en tidigare integrering av utomeuropeisk geografi vara en vettig grund för att i nian praktisera sina kunskaper och fördjupa det man lärt sig.

Länk till debattintervju i P1:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4165349